Kroppen stelnar till när jag ser dig. Vita väggar, vitt ljus och de mesblå särkarna som skriker "jag är sjuk" möter mig. Någon pratar med intet och vill ha svar men ingen vågar svara. Någon dricker saft och motorisk lägger den alla kort på bordet. Du sitter i soffan bredvid två äldre kvinnor. Alla är minst ett tjugo år äldre än du och ha levt och förlorat. Du som inte ens är myndig sitter i soffan på vuxenpsyk.
"Hej Lilly!"
Jag lägger min hand på din axel. Förvirrade ögon utan mening möter mig. En sekund, två kanske går det tio innan du kopplar och sortera mig rätt. Sakta svarar du.
"Hej syster"
Jag ger dig en kram sjunker ner bredvid dig.
"Hur går det? Vad gör du idag?"
Som vanligt ställer jag två frågor samtligt för att ge dig valmöjligheten att svara på någon av dem.
"Vet inte, tiden går och jag minns inte vilken dag det är... förlåt för senast"
Det sista viskar du ut.
"Men syster det är lugnt, jag är bara glad att du.."
"Vill du ha kaffe?"
Jag minns fredagen och hur mobiltelefon krampaktigt känns och orden föll ur mig.
"Ja.. nej.. 40 tabletter... alkohol och sen vet jag inte. Men hallå jag säger ju att jag inte vet om hon tagit nåt mer... norra Bangatan 6. HALLÅ LILLY? Hör du mig? Hon är med."
Håller henne tätt intill mig stöttade upp henne när vi sakta gick ut till vardagsrummet som var fullt med folk. Någon dansade i otakt till musikens jämna slag, hjärtan dunkade. Två i soffan hånglade och soffbordet täcktes av rester från drömmars guld.
Jag gav upp mitt försök att få på dig skorna, vacklade ut till hissen med dig i min famn. Räknar andetag till hissen gnisslande ljud. Med kraft fick jag upp alla dörrar ut till nattens kyla. Stod vid porten och hörde sirenerna komma närmre, satte dig ner mot portens kalla dörr.
"Lilly jag älskar dig, sitt här, va snäll för nu kommer några som ska hjälpa dig! Vi ses snart"
Jag försökte att få dig att se mig men du verkade förlorad. När jag såg blåljusen komma närmre och drog jag upp luvan och sprang runt nästa hörn. Kunde inte vara kvar, ville inte möta ambulansens personal och se dem i ögonen. Sprang genom staden mot en port jag visste kunde få mig att komma ner igen.
Tre eller fyra timmar senare sprang jag genom staden, mitt i natten. Snön föll långsam. Stora flingor som landade på mig, en tyngd som rörde mig. Någon sa att snöfall känns och jag håller med. Mitt i bussfilen längs bergsgatan sprang jag. Kosmos stjärnor eller snöfall jag visste inte vad som föll men den svarta klänningen träffades av allt föll. Allt föll och jag skulle rädda min syster.
Ringde och ringde.
-jag måste få träffa Lilly - min syster.
Andra änden dröjde och jag väntade. Ville skrika att kosmos faller och att snöns kyla kommer förgöra mig. Håret var kallt och blött låg slickat mot mina kinder och snart skulle tårarna börja rinna - snälla öppna nu.
- Lilly sa du?
- ja Lilly Alimina
Ljud och dörren öppnades.
- Tack!
Jag ryckte upp dörren. Hörde hur någon ropade våning tre i knastret. Hissens långsamma rörelse gjorde mig stressad och allt bara var i det lilla hissrummet. Allt stod stilla som i vilken hiss som helst men jag rörde mig sakta närmare dig.
Vitt och allt var vitt som vanligt. Stor låsta dörrar. Vitt så in i helvete vitt. Bakom alla stängda dörrar låg du förvarad i en säng. Jag satte mig bredvid tog din hand berättade att jag var här! Du blundade, du var borta någonstans och jag kunde inte nå dig. Höll din hand i min hand. Viskade allt jag borde sagt. Du sov stilla och jag önskade du jag vaknade och kunde ha hört hur mycket jag älskar dig!
En kaffemugg i min hand och jag biter mig i läppen för orden får inte sippra ur mig. För vi kan inte få det ogjort och skulden jagar dig varje dag och äter dig inom och utom. Vi dricker kaffe och spelar uno resten av eftermiddagen. Förlorat spel med förlorade kort.
