21 mil

40

Jag vaknade av att det var ljust i hela rummet. Jag kollade runt i rummet med halvt stängda ögon. Jag är inte hos mormor och morfar. Jag satte mig spikrakt i sängen och tänkte över var som hände igår. Innan jag hade kommit ihåg hos vem jag är så öppnades dörren.

"godmorgon snygging" sa Filip. Juste fan, jag var ju hos honom. Fuck. Jag är hos en kille. I hans säng: Jag har en pojkvän, jag borde inte, ska inte vara här. Jag måste här ifrån.
"jag måste dra" svarade jag halvt för mig själv. Jag ställde mig upp och tog upp mina kläder från golvet och gick förbi Filip utan att säga ett ända ord till.

När jag kom tillbaka satt han på sängen och kollade fundersamt på mig.
"vad?" sa jag med en mer irriterad röst än menat.
"varför så bråttom?" frågade han.
"för att klockan är 11.07, jag sov hos dig och jag har en pojkvän som jag älskar och därför måste jag gå nu" förklarade jag och gick ut ur hans rum och ner för trappan. Jag tog på mig mina skor och jacka och gick ut.

Det var jävligt kallt men det gjorde inget. Dels för att jag älskar hösten med alla löv och träd och färger men också för att mitt huvud bultar så mycket så jag tror att jag ska explodera. Men som pappa brukar tjata på mig om, det hjälper faktiskt med luft.

Efter att ha gått runt i cirklar i 30 minuter och 2 mental breakdowns så var jag äntligen framme vid mormor och morfars hus. Mitt huvud gjorde inte lika ont men jag öppnade dörren och gick in.

Dom, mest Leah, satt i köket och åt frukost när jag kom in och satte mig på min plats bredvid morfar. Leah började skratta åt hur förfärlig jag måste se ut och mormor fick genast en orolig blick.
"pero viejo, ¿cómo estás?" (men gumman, hur mår du?) frågade hon oroligt.
"me voy a la cama" (jag går och lägger mig) svarade jag men innan gick jag och fyllde en flaska med vatten.

Jag gick in till mitt och Leahs rum och la mig i sängen. Sen kom jag på att jag verkligen måste prata med Alex. Så jag tog fram min mobil och ringde henne.
"hej bitch" sa hon när hon hade svarat.
"det har hänt en sak"
"vad har du gjort?" frågade hon oroligt.
"jag va på fest igår och.."
"vafan Chloe säg inte att du låg med någon" suckade hon.
"nej inte det, men jag träffade en kille igår eller ån gång och han fråga om jag ville hänga med på en fest. Jag gjorde det, blev för full, spydde på gräsmattan och vägrade gå hem till mormor och morfar.." sa jag men stannade lite av ingen anledning alls förutom att jag hörde Alex sucka.
"så han jag hängde med honom hem och somnade i hans säng med hans kläder på mig"

"helvete Chloe, men snälla säg att han va i ett annat rum när du bytte om och att ni inte sov i samma säng. För om det hände då blir jag riktigt besviken på dig" suckade hon.
"nej han va inte där och han sov på soffan, men jag har enorma skuldkänslor"
"ja, men du måste berätta för Jason och jag saknar dig så du kan lika gärna flytta hem igen"
"mm det kanske är bäst" mumlade jag.
"okej jag måste gå, älskar dig" sa jag.
"älskar dig med" svarade hon jag så la vi på.

Jag vet att jag måste berätta för Jason och det kanske ändå är bäst om jag kommer hem. Det har liksom gått nästan en vecka och Brandon har fått vara själv hemma, och jag saknar Jasons kramar och hela han jättemycket, och såklart Alex också.

-

Så nu sitter jag här på tåget med Jasons nummer framme. Det gick inte fram många signaler innan han svarade
"hey babe"
"hej"
"vad händer och varför låter du så ledsen?" frågade han.
"jag är på tåget hem" svarade jag.
"så du kommer hem nu? För jag saknar dig extremt mycket" sa han och man hörde på hans röst att han blev glad.
"mm jag kommer hem, men ehm Jason?"
"yes baby"
"jag måste berätta en sak när jag kommer hem"
"okej" svarade han lite fundersamt.
"jag ringer när jag går av tåget" sa jag.
"gör det, jag älskar dig" svarade han.
"jag älskar dig med" sa jag och la sen på. Jag vet inte riktigt varför jag lät så ledsen, men det är säkert att jag är en väldigt känslig person och är rädd för hur han kommer reagera.

-

Så nu står jag här vid Jasons dörr och har precis knackat på. Han öppnade dörren och han stannade till. Men bara någon sekund efter det gick han dom få steg som var mellan oss och kramade om min lilla kropp. Det här har jag verkligen saknat, hur hans kramar är så mysiga och värmer hela mig. Han drog ifrån och kollade mig i ögonen, sen tog han mitt huvud i hans händer och böjde sig ner och kysste mig. I min mage var det som att det exploderade, men på ett bra sätt.

Vi drog ifrån igen och gick in.
"jag har saknat dig så mycket" sa jag när vi satt i hans säng och bara allmänt pratade.
"jag med" svarade han och la sin hand på mitt lår.
"men det hände en sak igår, inge farligt eller så, men.." började jag.
"men eh, jag hängde med på en fest och blev riktigt full" jag stannade och kollade upp på Jason som satt helt tyst.
"ehm aa, jag blev full och kunde inte gå tillbaka hem till mormor och morfar så Filip, en kille jag träffade tidigare erbjöd mig att hänga med honom hem, vilket jag gjorde.." jag kollade åter igen på Jason som nu såg ut att ha börjat få tårar i ögonen.

"eh jag somnade i hans säng med hans kläder men han sov på soffan och inte ens på samma våning som jag och jag lovar att inget hände" då var det klart, men Jason har fortfarande inte sagt något och det oroar mig väldigt mycket. Jag kände hur tårarna började tränga sig fram och tillslut kunde jag inte hålla inne dom längre.

"hey Chloe, du behöver inte gråta. Men kan du lova att inget hände?" sa han och torkade försiktigt bort mina tårar. Jag nickade och sa
"jag lovar och så fort jag vaknade bytte jag om och sa att jag har en pojkvän som jag älskar och sen gick jag"

Han sa inget på ett tag igen och tårarna kom.
"jag älskar dig Chloe och om du säger att inget hände måste jag tro på det" sa han sen. Men det fick mig bara att börja gråta ännu mer, men för att jag har världens bästa pojkvän. Jason satte sig bakom mig så jag satt i hans knä och lutade mig bak mot hans bröst.

Efter att jag hade samlat mig la vi oss ner. Jason på kudden och jag hade mitt huvud på hans bröstkorg. Han la sen armen om mig och så bara låg vi någon timme eller nått.