Älskad/död eller levande!

2:För nära himlen!

Kylan svepte upp i ansiktet när dörren flög upp. Vintern hade kommit tidigt i år så det var minus grader nästan varje dag. Hemvägen gick segt och all snö gjorde det inte så mycket lättare!
När jag hade gått i ungefär 20 min hade jag tagit mig till Ica. Jag Bode bara 10 min bort från Ica så det var inte så långt kvar. När jag passerat parkeringen och tagit min till H&M,s skyltfönster så kan jag skymta några bekanta rörelser bakom mig. Nej shit! Det var Philip och hans kompisar. Jag känner hur ångesten för att ha valt den långa vägen hem kryper upp längs ryggraden. Svetten i pannan börjar rinna och jag får panik. Med långa ben ökar jag farten för att hinna ta mig mot mer centrala platser. Philip skulle aldrig försöka göra något bland folk, men han kanske skulle tvinga in mig i nått hörn. Jag skakar bort tanken och återgår till verkligheten. Jag vänder mig om för se hur nära dom var och precis när jag ska öka tempot ytligare går jag rakt in i någon och faller mot marken. Jag reser mig snabbt och ber om ursäkt till killen som jag precis gått in i, han bar luva på huvudet så jag kunde inte se vem det var. Det dumma var att dom aldrig sätt mig fören jag ramla. Nu kunde jag höra tydliga fotsteg om kom närmare och närmare. Mina tårar försökte tränga igenom men jag lyckades hålla dom tillbaka. Jag var räddad!
Jag kunde se tunnelbanan och alla människor som gick på trottoarerna. Jag sprang över vägen och ner till tunnelbanan, när trappan tog slut gick jag bakom väggen som ett skydd. Philip och dom andra kom springandes ner men såg mig aldrig så dom gick vidare. Nu kom tårarna och inget kunde hålla dom tillbaka. Jag kunde inte stå ut med att jag skulle bli jagad hem av en våldtäksman eller att jag skulle få leva med att ha blivit våldtagen. Tanken äcklade mig och tårarna blev allt fler. Jag gick mot rälsen och hoppade ner från kanten. När ingen tittade så började jag gå mot kurvan, jag satte mig ner och bara blundade. Tårarna hade slutat rinna och mitt huvud var tomt. Marken börja skaka och pendeltåget kom närmare.Idag skulle mitt lidande ta slut med min bror, Philip , bitchen Hanna Och mardrömmarna. Idag skulle jag få frid. Idag sku..... Ett skrik hörs och någon tar tag i mina armar och drar upp mig från spåret.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Jag hade pluggat i hörlurarna och satt på musik. Jag var på väg hem från fotbolls träningen. En vindpust tog tag i mina läxpapper och rykte dom ur mina händer. Snabbt vände jag mig om och fick tag i dom. Jag stoppade ner dom i ryggsäcken och tog fram min gråa huvtröja. Dagarna hade blivit kallare och vintern kommit snabbare. Jag satte på mig huvtröjan och drog luvan över huvet för att jag frös om öronen. Mobilen vibrera till så jag tog upp den för att kolla vad det var. Min mamma hade skickat ett meddelande och att jag inte fick glömma att hämta min bror. Precis när jag skulle svara så krockar jag med någon. Tjejen som gått in i mig föll ner på marken men reste sig lika snabbt och bad om ursäkt. Hon började gå igen men tittade stressat bakåt på några killar som kom gåendes. Jag vände mig för att börja gå igen när killarna kommer gåendes i snabb takt med blicken fast på tjejen. Orden som nyss lämnat en av deras munnar fick mig att reagera. ""Skynda! Den här gången får hon inte komma undan""
Jag vände mig tillbaka mot dom och såg att hon börjat springa och det hade även killarna. En panik ångest löd genom kroppen om att något inte var rätt.

- fan!

Jag sucka för mig själv kastade iväg väskan och började springa efter...
Jag stör mig på att jag alltid skulle vara så godhjärtad.

När jag kom ner till tunnelbanan var dom borta, eller jag fick syn på killarna men dom verkade ha tappat bort tjejen. Dom gick sin väg och jag var på väg att göra samma sak när mina ögon fick syn på tjejen som satt sig i kurvan. Jag kunde se hur pendeltåget kom närmare, jag börja springa..

- neeeeeeeeeejjjj!!!

Ett skrik lämnade min mun.
Jag satte mig på knä på kanten och fick tag i hennes armar. Men all den kraft jag hade kvar drog jag upp henne från spåret och in i mina armar. Nu satt jag där men en främmande tjej i min famn som jag inte kunde släppa taget om!
Hon öppnade sina ögon och tittade chockat på mig innan hon grävde ner sitt huvud mot min axel och började gråta. Min hand strök hennes rygg och försökte trösta henne.
Tunnelbanan hade blivit folktom så nu satt bara vi två där helt ensam i det halvkalla mörkret.
Att sitta med en främmande tjej i sitt knä var nog inte det som jag väntade mig men värmen mellan våra kroppar fick mig att stanna. Tillslut tittade hon upp igen och öppnade sin mun...

- du!? Det är du!

- jag?

Hon titta noggrant på mig medan jag satt tyst och snällt på det kalla sten golvet. Jag kunde inte undgå att se på hennes vackra ögon eller dom perfekta läpparna. Hon såg att jag tittade på hennes läppar så hon började rodna och titta ner i marken. Jag kände hur pinsamt det blev ..
"Det där var för nära himlen" sa jag och reste mig upp. "Vad menar du?" Frågade hon när jag sträckte handen åt henne.

- det är bara något som min pappa brukar säg om någon ramlar eller så

- jaha okej..

Jag beundrade hennes utseende, dom ögonen att smälta för, och dom läpparna att svälta för.

- varför var du nere på spåret?

- jag orkade bara inte med mitt liv...varför gjorde du ens sådär?

- jag kunde inte låta dig dö!

En pinsam tystnad tog plats nere i tunnelbanan. Jag vände mig om för att börja gå men blev avbruten av att hon sa något. Hon flämta till och ångrade sig innan hon han säga något. Hon vände sig och började gå och jag gjorde det samma.

Hej! Jag ber om ursäkt för att det blev en ganska konstig handling där mot slutet men jag hade inte så många idéer!

~kramiz mustang v