Älskad/död eller levande!

4:Vem tror du att du är?

Mitt leende hade suttit kvar på mina läppar hela dagen och skulle förmodligen vara kvar där när jag kom hem. Sista lektionen var slut och alla hade rusat ut ur klassrummet. Jag hade precis tagit upp mina sista saker från bänken och var på väg ut genom dörren när vår lärare stoppande mig. Jag vände mig motvilligt om för att se på honom.

- Ja du Sam, jag hoppas att du trivs!?

-mm

Hans leende äcklade mig något otroligt. Hur kunde man se ut sådär dag in och dag ut, jag fattade inte hur man orka.
Medans han fortsatte att babbla om skolan och hur mycket jag skulle trivas hade jag smidigt och tyst smitit ut genom dörren och bort mot skåpen. Men en lättnad andades jag ut och låste upp mitt skåp. Jag la in böckerna i skåpet och tog mina saker för att sedan låsa och gå hem.
En arm smällde igen mitt skåp och en irriterad syrra stod nu där bakom den igen smällda skåps dörren. Hon kollade ganska argt och fundersamt på mig innan hon börja prata.

-vad har du nu ställt till med? Huh

-vad pratar du om, jag lovar jag har inte gjort nått den här gången!!

-men förklara då varför dina klasskompisar är arg på dig

-va? Vad pratar du om?

-Phill eller Philip eller vad han nu hette prata om att du skulle passa dig för vem du prata med. Och att det skulle få konsekvenser om du inte sluta.

-vad i hela världen pratar du Samantha??

-sluta prata med någon annans tjej! Okej. Varför ska du alltid hamna i trubbel? Kan du aldrig försöka vara normal. Det är ditt fel till att vi alltid flyttar. Nu är han typ arg på henne och det är ditt fel. Du vet att det alltid slutar med bråk, och låt mig då inte påminna dig om vad som hände sist!

-vilken tjej? Jag lovar och svär att vem den här tjejen nu en är så har jag aldrig pratat med henne!

Hon kollade på mig en sista gång innan hon tog beslutet att släppa det och gå. Jag fnyste till och låste mitt skåp. Med tunga steg gick jag bort mot skolans ingång. Korridoren var tom så jag antog att alla redan hade dragit hem.
Dörren stängdes bakom mig och jag stod nu på stentrappan ner mot skolans parkering. Det blåste kalla vindar och snömoln hade tagit över den förut klara himlen. En bit bort på parkeringen fick jag syn på Sarah och nån kille, det gjorde mig lite illamående eftersom jag inte visste vem det var.
Men när hans ansikte uppenbarats så insåg jag att det var Philip. Dom såg ganska arga ut på varandra och skrek hyfsat högt på varandra. Hon hade sagt sluta flera gånger så han ville ta på hennes ansikte, tillslut greppa han tag om hennes arm och hon försökte ta sig loss.
Ilskan steg inombords, nästan så att det brann inom mig. Jag kasta ifrån mig väskan och gick med snabba steg dit bort.
Jag knuffade bort honom och ställde mig emellan. Hans ögon bestod nu bara av ilska och en liten ångest satte sig i mitt bröst. Sarah stod helt still bakom mig med tårfyllda ögon och en rädd blick. Jag knöt mina nävar för att håla mig lugn, men lugn var nog inte det man kunde kalla Philip för.

-vem fan tror du att du är! Lite tuff för att va nya va. Tycker du inte det, huh?!

-haha, nä skulle inte kalla det tuff direkt.

-du borde inte le sådär, du kommer inte behålla det så länge!!

En näve träffade mitt ansikte. Styrkan i hans näve var ilska, och hans ilska tog mig till marken.
Det hade samlats ett fåtal elever på skolgården för att se händelsen och Philip verkade gilla publik.
Han satt nu gränsle över mig och höjde sin näve. Han slog till på samma ställe som förut och smärtan blev olidlig. Den spred sig längs kroppen och mina käkar spände sig. Jag placerade ett knäslag i hans mage så att han skulle ge vika. Han knep ihop av smärta men flyttade sig inte. Jag fick upp min näve och träffade han i ansiktet. Med ett smärtsamt stön for han åt sidan, och jag satte mig över honom. Min smärta hade förvandlas till ilska och mina händer till nävar. Ett till slag träffade hans ansikte och sedan ett i hans mage. Jag hade tappat min kontroll och det var som om min hjärna talade till mig att fortsätta slå. Nu hade all min kraft samlats i min ena näve och lät den sedan slå till i hans ansikte en sista gång. Min kropp kämpade emot viljan att fortsätta slå och mina käkar slappnade av.
Jag reste mig upp och såg mig omkring. Nu var parkeringen nästan full av åskådare och Philips kompisar såg förskräckta ut. Jag lät min blick falla ner på marken och se på mitt värk. Där låg han med blodig näsa och blåmärken. Jag visste att det var kört och jag hade svikit min syster, detta betydde förmodligen ännu en flytt.

Jag lät honom ligga kvar på marken när jag gick för att ta min väska. Alla flyttade sig när jag gick förbi men blickarna vilade på Philip. Jag drog huvan över huvudet och börja med snabba steg gå hemåt. Någon ropade på mig men jag la inte energin på det utan fortsatte att gå. Tillsluta hördes ett vänta och en hand landa på min axel. Jag vände mig om och tittade på henne, hon kollade mig djupt in i ögonen och sa tack. Sarah's blick flyttade sig mot min kind. Hon la försiktigt sin hand på det slagna stället och såg att jag reagera på hennes vidröring. Hon lyfte snabbt bort sin hand och bad om ursäkt.

-du måste sköta om det där

-äsch det är inget

-jag kan ringa vårdcentralen åt dig

Hon tog upp sin mobil ur fickan men jag var snabb att lägga min hand över hennes och kollade henne in i ögonen.

-det är okej

-låt mig åtminstone få snygga till det

-hmm

-snälla!? Som ett tack

Hennes ögon glimrade och håret blåste i vinden. Tillslut gav jag upp och gick med på att följa henne hem.

Hej! Detta kapitel blev lite kort och bara i Sams perspektiv. Hoppas deras byten i perspektiven inte blir förvirrande

~kramiz mustang v