Always there

Thinking out loud

Denise perspektiv

Du vet, en sån där vän man kan säga allt till, som om hon får ta emot alla mina tankar och jag hennes. Typ som att man fungerar som varandras hjärnor. Man kan dela på chokladkakan för man tycker att den andra är värd det. En sån vän är Alma för mig. Broder från en annan livmoder.

Vi satt där i mitt rum en lördagkväll och lyssnade på musik. Vi pratade om allt och alla, precis som vi brukar göra.

- Haha, såg du hennes min? frågade jag och tänkte tilbaka på hur Linnea såg ut när vi spelade fotboll på idrotten och hennes lag förlorade.

- Men den slog ju ändå inte Elins min!

- Okej då.

Ja, så satt vi ungefär hela kvällen ända tills vi kom in på det där med killar, då stämningen genast blev lite mer spänd eftersom vi inte pratade om det så mycket. Finns liksom inte så stort utbud här i lilla Högsjö som ingen vet vart det ligger. Jag och Alma har väldigt mycket killkompisar, men när man går in på steg två blir det mer okänd mark.

- Vad tycker du om Alex egentligen? Han kollar på dig rätt mycket, sa Alma.

Alex? Alltså, visst han ser okej ut, men jag vet inte hur jag känner för honom. Vi hänger med honom och hans två andra kompisar rätt mycket i skolan, men med 'hänger' menar jag inte att vi sitter och pratar i flera timmar.

- Men har du inte märkt att Felix kollar på dig?

- Nu var det faktiskt så att vi pratade om dig, så vad tycker du om Alex?

Jag sa precis hur jag kände och när jag hade pratat klart sa Alma ett fåtal fraser som fick mina kinder bli bokstavligen extra röda tomater.

- Jaha, så det är så det är? sa hon och peddoblickade mig.

Mina kinder blev om möjligt ännu rödare.

- Det är okej att gilla honom, sa Alma.

- Men what about you? Du måste ju ha något litet span! sa jag och såg hur hennes kinder skiftade till en rödare nyans.

- Kanske det, sa hon och kollade ner i madrassen. Alltså, Felix ser ju inte så dum ut.

Jag höll verkligen med henne. Han såg helt okej ut, men jag skulle aldrig kunna se han och mig tillsammans liksom. Det bara funkar inte. Men med Alma däremot skulle han passa perfekt. De kan man ju inte låta bli att shippa. Falma, rätt gulligt va? Men innerst inne vet jag att Alex och Felix är alldeles för bra för oss. Många tjejer tycker om de, det vet jag. Till det där gänget hör även Oscar. Han är inte ens att tänka på, han har sin flickvän och jag tror jag aldrig sett ett så lyckigt par. För oss som går i sjuan tar väl inte alla det så där jätte seriöst, men man ser vilka som kommer hålla ihop och vilka som inte kommer det. Jag är helt säker på att han och Olga kommer hålla längre än de flesta.

Kvällen fortsatte och efter många konversationer och skratt senare var det dags för oss att sova. Jag kollade på henne och log av att hon är min bästa vän. Jag är så stolt över det. Alla borde ha en sån som henne. Det spelar ingen roll om jag är världens vrak eller om jag skiner som en sol, hur humöret än är kan man gå till henne. Det är som jag sagt tidigare, vi är varandras hjärnor. Vi håller koll på tankarna åt varandra.

Vi hade somnat klockan 2. Ingen av oss var liksom så där super sugna på att sluta prata så det blev att man tyckte att man själv var tvungen att få säga sista ordet. Klockan var nu iallafall 10 och jag kände verkligen hur magen kröp ihop och lämnade ett morrande ljud efter sig. Jag kollade upp och såg att Alma sakta slog upp ögonen. Oops.

Vi gick upp för trappen och gjorde iordning två mackor och juice till frukost. Vi kollade instagram och visade varandra alla roliga videos 9GAG hade lagt ut.

Vi gick ner på mitt svart-vita, avlånga rum igen och satte på musik. Vi dansade runt och klädde på oss. Vi vickade på höfterna när vi borstade håret och använde mascaran som mikrofon när vi sminkade oss. Vi gick in på den lilla toaletten och borstade tänderna, sen hade vi inte så värst mycket att göra så vi satt i min säng, fortfarande musik i bakgrunden, och pratade om killar. Vad har hänt med oss?

Vi kom fram till att vi inte skulle komma någonstans med våra liv om vi satt här resten av dagen, så vi bestämde oss för att ringa killarna. Vi började med att ringa Felix. Han svarade men vi satt bara och pekade på varandra som tecken på att ingen av oss ville prata. Tillslut tröttnade jag och harklade mig lite.
- Hallå, det är Denise och Alma, sa jag lite osäkert.
- Öhm, hej, sa han lite förvånat.
- Vad gör du? frågade jag och fick en blick av Alma som sa "Vafan håller du på med?".
- Jag hänger med Alex. Ni kanske vill joina?
Jag kollade mot Alma som nickade så jag trodde för en sekund att nacken skulle gå av på henne.
- Visst, vart är ni?
- Vi är vid vallen.
Jag måste bara flika in och säga att vallen är en konstgräsplan, några fotbollsplaner, en springbana, ishall och tennisplaner. Vi kallar den vallen, men den heter egentligen Hökavallen. Den är typ ungdomarnas samlingspunkt en sån här fin höstdag. Jag hade inget emot att vara där, fast meningen hade försvunnit lite då jag har en knäskada som jag just nu väntar på operation för.
- Ja men visst, vi kommer om en kvart!
Därmed avslutade vi samtalet och jag och Alma piffade oss lite extra innan vi slängde oss på cyklarna.

Efter lite cyklande kom vi äntligen fram. Vi låste cyklarna och gick mot konstgräsplanen, där jag råkade veta att de flesta i vår ålder håller till. Jag såg två stycken längre bort som stod och sparkade på en fotboll. De hade upptäckt oss och vinkade med händerna högt över deras huvuden. Jag tog armkrok med Alma och gick de resterande stegen.

Jag och Alma är sådana motsatser egentligen. Hon är den där självsäkra tjejen som ler mot allt och alla. Hon kan hitta vänner hur lätt som helst och i vilka sammanhang som helst. Jag däremot, mitt självförtroende är inte det bästa och jag har jätte svårt att klicka med folk. De jag är vän med har jag varit vän med längre än med mig själv. Jag har absolut inte den där kroppen alla tjejer vill ha. Min mage hänger lite och mina lår nuddar varandra. Mina armar har sitt fladder och jag behöver inte göra mycket för att en dubbelhaka ska titta fram. Tro mig, jag har inte alltid varit så. Jag har faktiskt varit extremt underviktig. Men något hände och sen ett fåtal år tillbaka har jag lärt mig att acceptera mig själv. Det är jag, och jag är inte perfekt.

- Hej! sa Alex och kollade glatt mot mig och Alma.
- Hej! sa vi båda i munnen på varandra.
Alex passade bollen till mig och jag tog upp den med händerna.
- Kommer du ihåg? frågade jag och pekade på mitt vänstra knä.
- Sorry mannen, sa han och log lite.
Jag gav ifrån mig ett litet skratt och kastade bollen mot honom och han tog emot den enkelt.
- Det blir tråkigt att vara här om en av oss inte kan göra något, kan vi inte dra hem till någon? frågade Felix och kollade oss i ögonen.
- Mina föräldrar drog till Stockholm imorse och kommer inte hem förrän inatt, så där har vi ff om ni är intresserade av det? sa Alex.
Vi alla nickade och vi gick mot Alex hus.

Vi gick och gick och tillslut kom vi fram till den bekanta röda gamla villan. De bodde ganska off, men ändå så var det nära till mycket.

- Vi går upp på mitt rum och kör FIFA, how sounds that? sa Alex speedat.
- That sounds pretty bad because jag har aldrig spelat det, sa jag och kollade mot Alma som jag visste inte heller hade det.
- Vi lär dig! sa Felix och började gå långsamt i trappen.
- Och mig! sa Alma försiktigt.
Vi gick upp och startade spelet. Hur sjutton ska det här gå? Alla knappar ser ju likadana ut.