Jag stod där i mörkret med en röd måne som enda synliga ljus. De jag bevittnade gav mig kalla kårar. En flicka i grannens fönster stod och stirrade på mig. Lampan i fönstret lyste upp hennes tomma ansiktsuttryck och smala överkropp. De vita nattlinne hängde böljande nerför hennes överkropp med gyllenbrunt hår hängandes nerför axlarna. Plötsligt hörde jag det, ett hånskratt. Jag rös över hela kroppen. Flickan i fönstret försvann och lampan släcktes. Jag försökte vända mig om och bege mig hem men jag stod som fastfrusen i marken. Med hjärtat uppe i halsgropen sänkte jag blicken mot marken. Jag var barfota. Tog jag inte på mig skor innan jag gick ut? Vänta lite, när gick jag ens ut? Det mindes jag inte. Det knakade till. Jag lyfte snabbt blicken och stirrade stint mot skogen. Vart kom ljudet ifrån? Min blick följde skogsbrynet, under ett stort träd framhävde sig en mörk silhuett. Silhuetten stirrade mot mitt håll, även om jag inte kunde urskilja ansiktet eller kroppsspråket. Som när man ser en film och vet att det inte skulle sluta bra. När en man i filmen stod i skogen, stirrandes mot offret. När han inte skulle ge sig innan han fått sin vilja igenom. Den känslan fick jag. När instinkterna vill ta över och övertalar en att fly. Men denna gången visste jag på något konstigt sätt att det inte var något jag kunde rymma ifrån. Men jag var tvungen att fly härifrån. Men innan tanke förvandlas till handling kände jag något varmt på axeln. En stor kraftig hand. Hur mycket jag än skrek ville handens tryck inte lätta. Den låg kvar, som när farfar klappade en på axeln när man gjort något man visste att man inte fick. Eller motsatsen, när man gjort honom stolt. Men just nu var den ända känslan jag fick av handen på axeln att det var något som var verkligt i högsta grad. Något jag inte skulle komma från. Hur mycket jag än försökte springa ifrån det. Handens varning ville aldrig försvinna.
Drömmen kom och gick natt efter natt. Samma känsla av verklighet. Den mörka silhuetten i skogsbrynet med dess hemsökta blick. Blicken som man inte såg men fortfarande kände bränna mot kroppen. De fuktiga gräset mellan tårna och den skräckinjagande handen på axeln. Men för varje natt hände det något. Handen på axeln fick ett hårdare grepp, som om den ville varna mig för något. Jag började ifrågasätta mig själv, var det något fel på mig? Men det kändes inte som det. När jag vaknade på morgonen speglade samma kropp och ansikte tillbaka på mig i spegeln. Dagarna rullade på som vanligt. Det var egentligen som om ingenting hade hänt. Att drömmen bara var en utöver alla de drömmar man drömmer under livet. Men den kändes så verklig, som om allt lika gärna kunnat utspela sig i nuet.
Men när veckorna fortsatte att rulla fram började jag bli rädd. Sömn som vanligt var den stunden på dygnet som man kunde slappna av och vila, var nu ersatt av en känsla av rädsla, oro och skräck. Men inför varje natt försökte jag inbilla mig själv att drömmen inte skulle hälsa på igen. Men jag vaknade på samma sätt varje natt, av den brännande handen på axeln. Jag försökte leva dagarna som om inget hänt, som om jag inte blev hemsökt av samma mardröm varje natt. Men jag började så småningom isolera mig. Dagarna ensam i mitt rum blev längre. Rasterna i biblioteket blev en rutin. Mitt sociala liv blev det brist på. Initiativet att spendera tid på att hänga med mina vänner låg inte längre på mig. Frågade någon om jag var ledig skyllde jag bort mig på läxor eller träningar på gymmet. Men en sak försökte jag ha kvar. Kärleken och lusten till böcker. Det var det enda som kunde få mig att tänka på annat än flickans tomma blick, hånskrattet, silhuetten i skogen eller trycket från handen på axeln. När jag läser böcker är jag en helt annan person. Jag får uppleva nya säker, äventyr och tankar. Se nya perspektiv och följa med karaktärerna på olika resor. Jag får möjligheten att leva tusen olika liv. Speciellt när man hamnar i min situation, när man vill vara någon annan. Leva ett annat liv och bara få leva. Ni får kalla mig knäpp för att reagera så här tack vare en dröm, men ni förstår inte. Det är som om när en person du avskyr, hatar och verkligen inte vill spendera någon värdefull tid med, tränger sig in i ditt liv. Med hämnd och tortyr i tanke, den känslan får jag. Men denna gången av en dröm. Att en liten upprepande mardröm kan lämna ett så stort, svart ihåligt hål i den mentala hälsan är nog ologiskt. Men det är vad som händer.
Det gick så långt att jag började sluta sova. Sömn var inte längre kopplat till vila och avslappning utan till stress och rädsla. Far och mors badrumsskåp blev mitt sista stopp på kvällen. Drömmen hade gjort mig vansinnig. Jag behövde hjälp. Men jag var för rädd att fråga efter den, bilden av ett missfoster skulle stå präglat på min panna. Jag förlitade mig istället på tabletter. Några var runda eller ovala, vissa vita eller bruna. Jag struntade totalt i innehållsförteckningen utan grävde efter tabletter mot stress, sömnproblem eller huvudvärk. Allt jag hittade stoppades ner i fickan. I köket plockade jag med mig ett stort glas med vatten.
När jag gick uppför trappan hoppade jag nästan till av hur högt det knakade i trappan. Den brukar aldrig knaka, hur många veckor hade det gått? Det tjöt till, jag vände mig om och kollade mot hallfönstret. Träden var alldeles nakna. Löven låg spridda som snö på marken blandade i olika bruna och oranga färger. Himlen var gråmulen och träden svajade i takt med vinden. Jag blev som hypnotiserad, trädens avslappnande dans och vindens visslande i trädgrenarna. Men plötsligt får jag syn på något. En bekant mörk silhuett stod vilandes mot ett träd. Samma känsla som kom på nätterna rös genom ryggen. Rakt in i benmärgen.
