Med den frågan i bakhuvudet ökades takten i mina steg. Det enda jag kunde se var skog. Bakom mig, framför mig, runt mig. Den slingrande stigen jag så länge följt var nu svår att eftersträva. Jag trevade försiktigt fram i mörkret. Förgäves. Jag fick snabbt en känsla av blickar riktade mot mig. Jag stannade till. Blickstilla. Med blicken sökandes runt och öronen spetsade sökte jag mig runt i den nu bläcksvarta skogen. Skulle jag våga möta det jag gått hit för? Men den riktiga frågan var om jag skulle komma hem levande. Skulle detta var min sista dag som levande varelse? Vad skulle hända med mina föräldrar? Vad skulle hända med mig egentligen?
Där hörde jag det. Ett ljud som än en gång speglats i mitt liv. Knaket från skogen. Inte som de ljudet man hör när man trampar på en pinne. Ett ljud som får en att rysa. Hela vägen genom kroppen. Nu blev jag bli rädd. Hjärtat i min bröstkorg höll på att explodera. Blodet dunkade i öronen, andningen ökade. Det var som om all energi drogs ur mig. Jag föll ner på knä och lät händerna falla ner bland löven. En fuktig känsla spred sig genom handen. Minnen speglades i mitt huvud, de fuktiga gräset mellan tårna. Barfota i sensommar gräset. Vad hade jag dragit in mig i? Det enda som saknades var flickan i fönstret, den mörka silhuetten i skogsbrynet och handen på axeln. Grunden till att jag är här. Orsakerna till att jag är den jag blivit. Om jag skulle blivit iakttagen under all denna tid skulle jag blivit stämplad som missfoster. Psykisk ohälsa. Jag kände något varmt strila nerför kinden. Det hettade till på läppen, salt. Det smakade salt. Tårar. Jag höjde armen från marken och drog den längs kinden. Tårar. Jag måste härifrån. Vad har jag gjort? Jag reste mig upp på skakiga ben, vände mig tvärt om och tog försiktiga några steg framåt.
Allt var så mörkt att jag inte visste vad som fanns framför mig. Med händerna trevande framför mig och fötterna släpandes bakom mig lunkade jag mig fram i skogen. Tänk att man som barn tyckte skogen var det bästa som fanns. Dess stora vänliga klätterträd, kojorna man fann under granar eller mönstrerna i löven. Istället för lätta fötter som smidigt tar sig genom skogen i solens ljus, lunkar jag här i mörkret med klumpiga fötter och tårar rinnande längs kinden. Genom varje tår speglas min barndom. Mor och fars glada leende när man lärt sig cykla, stoltheten i deras öga när man lyckades läsa en hel mening utan stamningar, glädjen i kroppsspråket när man kom hem från skolan. Alla dessa händelser är nu bara ett blott minne. Minnen som trampades på av åldring. Ju äldre man blir desto viktigare blir minnena från barndomen. De finns där som tröst när allt går åt pipan. Glädjen och kärleken som sprattlade i kroppen är nu som bortblåst när jag trevar mig fram genom skogen. Steg efter steg. På väg mot ett håll jag inte vet. Väster, öster, norr eller söder. Desperat efter civilisation. Desperat efter något jag så gärna vill ha, men som i sin tur inte vill ha mig. Ingen vill ha en förstörd unge som motverka samhället att utvecklas. Ungen som bromsar upp allt och förstör, men som egentligen bara vill ha hjälp att komma fram. Är jag verkligen värd allt arbete? Med dem orden stannade jag upp ännu en gång. Att jag kan vara så svag. Så svag att låta mitt inre ta över. Tankar, åsikter och rädsla. Rädslan över vad man ska möta på andra sidan hörnet. Lycka eller död. Men död behöver inte innebära död. Inte enligt min mening. Död kan du var även om du lever. Men leva behöver inte betyda att man lever. Lever gör man när hjärtat bultar i bröstkorgen. Men lever man verkligen om man är död på insidan? Ordet levande döda uppkom ju av en orsak. Allt sker av en orsak. Drömmar, skräck, rädsla, stress. Alla känslor och tankar.
Jag väcks snabbt ut mina tankar. Något blött letar sig in mellan mina tår, något kallt, stickande och blött. Huvudet känns extra tungt när jag sänker huvudet mot marken. Som om de är upphängt och jag strider emot något eller någon. Det enda jag kan se när jag sänker blicken mot marken är månens spegling i något blött. En pöl. Jag lyfter foten och vatten sipprar ut mellan tårna. Det har slutat blåsa. Jag trär av mig skon och går i strumplästen fram genom skogen. Något kallt reflekteras i min hand. En sten. Jag sätter mig försiktigt ner. Skon sätter jag ner bredvid mig, alldeles blöt. Strumpan som fortfarande klistrar sig fast runt min fot trär jag av med mina iskalla fingrar. Jag klämmer ut vattnet ut strumpan och lägger den bredvid skon. Suckandes lyfter jag huvudet mot skyn. Molnen som förut trädde himlen är utsatt med en stor rund måne. Den skimrar i vitt ljus som en enorm gatlampa. Mina fingrar är stela av köld, tårna bortdomnade. Huvudet dunkandes efter sömn. Kroppen desperat efter värme. Värme från tryggheten i hemmet, värme från sällskap. Med dem tankarna sluter jag ögonen och lutar mig åt sidan. Med händerna intrasslande i håret och knäna uppdragna längs bröstet försvinner min omgivning långsamt. Månen ersatt av mörker. Kölden i stenen utbytt mot inget. Allt borta. Lämnad i en annan värld. Landet ingenstans.
Men långsamt får de mörker som ersatte ljusen från månen en ny gäst. Jag är tillbaka i en skog. Men inte i den jag somnade i, utan en ny. Med granar prydligt uppsatta på marken. Jord och löv i balans på marken. Jag står som fastfrusen. Tom, tom på känslor, tankar och energi. Väntandes på händelser. Tecken. Vad som helst, något eller någon. Plötsligt hörs något. Inte ett knak, men ett fotsteg. Ett tungt fotsteg. Men jag kände inget. Ingen rysning in i benmärgen, ingen skräck skrikandes i huvudet. Inget. Det var som om jag var redo, redo för något jag inte visste. Men ändå redo. Förberedd på något sätt. Något varmt far in genom mitt hår. Ett andetag. Då kände jag det, värmen. Värmen från någon annan. Jag stod alldeles stilla. Plötsligt dras något längs min rygg. En hand. Ett vitt tyg fladdrar till i ögonvrån, minnen spolas fram. Flickan i grannens fönster. Hennes tomma blick upplyst av ljuset från lampan. Rörelsen på ryggen stannar. Det går några sekunder, minuter, timmar. Tiden står som stilla. Men den kom tillbaka. Det bränner till på axeln. Jag vrider snabbt på huvudet och stirrar skräckslaget mot min vänstra axel. Känslorna är tillbaka. Det jag möter får hela kroppen att kallna. Handen är blodig. Spruckna naglar och vit hud. Jag skriker, så högt jag bara kan. Allt för att få den att försvinna. För gott. Men inget händer, inget. Jag står kvar där med munnen öppen och skriker. Plötsligt blir allt svart. Jag ligger på marken. Handen är borta, ännu en gång. Långsamt öppnar jag ögonen, ovetandes om vad som ska möta mig. Månen, men inte samma måne som innan. En ny måne. En röd måne.
