Personen stod alldeles stilla. Väntandes. Helt stilla. Var detta bara en hallucination? Jag kunde inte veta. Inte när samma mörka silhuett stod en bit utanför mitt fönster och hade samma väntandes kroppsspråk och vibbar. Jag gnuggade mig i ögonen och blinkade ett fåtal gånger. När jag tittade ut igenom fönstret igen var personen borta. Som om inget just hänt. Det måste ha varit en hallucination. Tabletterna i fickan brände till. Jag fortsatte gå uppför trappan som om inget hade hänt. Som om samma mörka silhuett som hemsökte mig i drömmen just stod en bit ifrån mitt fönster inte fanns. Jag stängde dörren efter mig när jag gick in i mitt rum. Ljuset från den gråa himlen lös upp mitt rum. Jag ställde ner glaset på det överfulla skrivbordet och gick fram till fönstret för att dra ner den mörka rullgardinen. Undra hur det var under andra världskriget när man var tvungen att mörklägga allt ljus i huset. Ovetandes om vad som hände utanför fönstret, uppe bland nattens svarta himmel.
Jag slank ner handen i fickan och plockade upp tabletterna. För att vara så små är dem väldigt mäktiga. Dem kan påverka din hälsa både positivt och negativt. Men just nu fanns inget annat än positivitet när jag lät dem slinka ner genom halsen med hjälp av vattnet. En efter en. Jag började tappa räkningen. Hur många hade jag egentligen tagit? Jag vet inte. Känslan dem gav mig var så trygg, avslappnande och skön helt enkelt. Det började bli svårt att inte ta för många.
Men en kväll brast det. När jag öppnade badrumsskåpet och skulle ta min vanliga dos var burkarna nästan slut. Några enstaka tabletter låg i min hand. De tomma burkarna ställde jag ner på bänken. Vad skulle jag ta mig till? Hjärtat började rusa iväg som om någon skrämt vettet ur mig. Jag kände mig alldeles tom, arg, besviken och ledsen. Som om någon tagit ifrån mig en värdefull ägodel. Men jag kunde inget göra. Jag var för ung för att köpa ut sådana tabletter, att försöka klä ut mig till en äldre man skulle jag inte våga. Jag fick stå ut helt enkelt. Hoppas på att mor och far skulle köpa nya utan att ifrågasätta dess försvinnande.
Jag gick stum tillbaka ut från badrummet och slog på tvn i vardagsrummet. Det blinkade till och ljus strömmade ut från den jättelika bilden. En främmande kvinna trädde fram på bilden. Hon bar fina kläder och pratade nonstop. Jag försökte höja volymen. En allvarsam blick trädde hennes ansikte. Rösten var stadig. Jag försökte lyssna på orden som strömmade ut ur hennes mun, men det var svårt att rikta blicken ifrån fönstret. Oron över vad jag skulle kunna få syn på gav mig en nyfikenhet över om den verkligen finns. Skulle jag möta samma mörka silhuett som så många gånger gett mig kalla kårar? Eller skulle allt bara vara ännu en inbillning?
I den stunden visste jag. Jag hade gått för långt. All denna stress, rädsla och skräck bara för en dröm. Denna dröm har tagit över mitt liv. De första nätterna var okej, men sen kom den som ett slukande monster. Alla känslor, all trygghet och självkänsla slukades ner genom monstrets hals och lämnade mig naken på sängen. Jag fick en känsla av att monstrers, drömmens, uppgift var att långsamt hjälpa mig att förmultna till jord. Bli en del av det jag och många andra är som räddas för. Döden. Efter min bekännelse av svaghet fick jag en känsla av mod. Den kom krypandes tillbaka till mig. När jag accepterat mardrömmens öde lättades något från mina axlar. En lättviktig tyngd som tryckt ner mig under all tid. Jag var tvungen är övervinna min rädsla, här och nu.
Jag reste mig upp ur soffan. Kvinnans röst fortsatte att strömma ur tvn medan jag långsamt lämnade den bakom mig. Från den böljande klädhängaren plockade jag ner en jacka som liknade min. Ute i friska luften kände jag ett sting av rädsla. Tryggheten i hemmet lämnades vid dörrkanten. Jag stängde den massiva trädörren bakom mig och trevade nerför trappan. Det var ännu en gråmulen dag. Längre fram på gatan lekte några barn runt på trottoarerna. Om dem bara visste vad som lurade i mörkret. Men inget skulle dem få veta. Inget om skräcken som kan påträffas under sömnen. Inget om de stressande, påfrestande och uttröttande jobb man utsätts för i skolan. Även om du är den eleven som förstår det som lärarna pratar om och minns det. Det finns annat som försöker trycka ner det. Avunden från klassen när man fått ett högre betyg, hatet i ögonen när man lyckas bättre. Från att ha det lätt, kul och intressant i skolan kan allt bara bli en katastrof. Man ska vara duktig, men får avundsjukan att spridas. Ligger man längre ner på skalan blir respekten något som utrotas. Ligger du i mitten glöms du av.
Långsamt började himlen bli allt mörkare. Barnen på gatan blev få. Stunden var kommen. Jag reste mig upp från parkbänken där jag slog mig ner för att mentalt förbereda mig på de jag inte visste. Med händerna nerstoppade i jackfickan, dragkedjan uppdragen i halsen och håret hängandes ovårdat, traskade jag min väg mot skogen. Ju längre in jag kom ju mindre ville jag bli. Krympa ihop till en skrumpen svamp och iaktta skogen, bli adopterad av ett äldre par och tas omhand som ett par diamanter. Jag hade nu kommit så långt att stigen blev mindre för varje meter. Meter efter meter, in i den mörka skogen. Det blev kallt, temperaturen sjönk snabbt. Det enda som hördes var knastret under mina skor och tjutet i trädkronorna. Jag fortsatte gå framåt utan ett mål. Så långt in som möjligt, långt in i skogens mörka hemlighet. Där skräcken, rädslan och hämnden härstammar från. Jag började tveka, men hjärnan blev motstridig. Om inte nu, när? Om inte här, vart? Om inte du, vem? Det var någonstans från skogens mörker min dröm fått sin gnista. Gnistan att hemsöka, sätta skräck i ögat och tjut i öronen. Men varför? Den frågan ville jag få svar på, hur mycket jag än inte ville veta. Jag måste få ett svar.
