Dumma jävla idéer - Hov1, Spicebois, Foscar

Hon Dansar Vidare I Hivet

December, det var först då tanken slog henne.

Januari, positivt hiv-test.

"Erik, kan du sätta dig ner" yttrar hon försiktigt en tidig januarimorgon och känner tårarna pressa på men hon tvingar tillbaks dem, vägrar visa sig svag inför sin älskade.

"Sara, vad händer?" han ser mot henne men hon viker av från deras magiskt vibrerande ögonkontakt, pressar bestämt tillbaka tårarna dit de kom ifrån och tar sats.

"Linus, min förra pojkvän, ha, ha- han" hon avbryter sig själv, Erik fattar tag om hennes arm över köksbordet, hon samlar sig igen "Ja-jag har h-hiv" får hon ur sig och han smeker henne lugnande med tummen över hennes handrygg "Det är ingen fara" ljuger han, hon hade aldrig varit så här upprörd om det inte hade varit allvarligt.

"Sh, det är ingen fara du kommer bli okej" viskar han tröstande men hon skakar bara förtvivlat på huvudet "Det är för sent, det har gått för lång tid, det har över- övergått i" hon får inte ur sig det sista men han förstår ändå "Och vad säger läkarna?" frågar han tyst, ser ner mot deras sammanflätade händer "Att jag ska ta en massa tester im-imorgon och se hur illa det är" snyftar hon och han reser sig upp, går runt till hennes sida av bordet och omfamnar henne hårt bakifrån "Det kommer bli bra, jag lovar dig" mumlar han, fortfarande ljuger han.

Nervöst kliver de in genom sjukhusets stora entré, hon håller krampaktigt i hans hand och även om han aldrig skulle erkänna det är han minst lika nervös.

"Så Sara, du kommer få bromsmedicin och kommer kunna göra allt du någonsin velat göra, även om du inte kommer bli äldre än femtio" läkaren ler beklagande mot henne och hon nickar allvarligt "Tack" mumlar hon, tårarna har slutat nu, de kanske har lite tur trots allt. De hade fel.

Månader efter första läkarbesöket är hon åter där, denna gången känner hon sig tryggare även fast Eric inte är med henne, hon slår sig ner i en av stolarna i väntrummet och pluggar in hörlurarna igen, sätter på Oscar Linnros och bara lyssnar, och njuter av den fantastiska musiken i några minuter innan någon ropar ut hennes namn, hon ser sig förvirrat om innan hon inser att de ropat efter henne, gick inte det lite för fort? Sara rycker på axlarna, det är säkert inget allvarligt.

"Våra tester har visat fel, tyvärr Sara, men du har mindre än tre månader kvar, även med bromsmedicin" hon greppar tag i bordet, händerna vitnar men hon märker det inte, tårarna rinner ned för hennes kinder okontrollerat och hon släpper krampaktigt den ena handens hårda grepp kring bordskanten för att föra den för munnen "Du, det, d- du s-k-skäm-ttar?" får hon ur sig, paniken byggs upp i bröstet, blockerar allt annat än flyktinstinkten och blodet dunkar hårt mot hennes trumhinnor. Varenda sekund känns som tre miljoner år och hon skakar, gåshuden är okontrollerbar och hennes läkare ser oroligt mot henne "Ska jag be någon att hämta dig?" frågar han vänligt men hon skakar på huvudet, tackar för idag och går på darrande ben ut ur rummet.

"Tre månader" viskar hon till mobilsvaret innan hon lägger på, tre månader att leva, se världen med sin älskade.

Inga ord behövs den dagen, hon saknar ord och han är för uppe i sig själv för att klara av att lyssna. De hade det perfekta förhållandet innan, stod varandra närmast i världen, trodde de skulle gå i graven ihop, men de hade fel, det är bara Sara som går i graven och det är snart.