Dumma jävla idéer - Hov1, Spicebois, Foscar

So(rg)liga April - Teodor Åstrand

Det var en perfekt och tidig vårmorgon i April som Teodor Åstrand vaknade upp med en känsla av bly i kroppen, att kravla sig upp ur den på tok för varma och behagliga en och-fyrtio sängen kändes som något han klarade igår, igår innan han i panik tvingat ta sig in i havet av människor för att bevittna den kortare killen som alltid varit ett år yngre, med den mörkt gyllene luggen delad i mittbena. Killen som brukat le charmigt och alltid lyckats få Teodor att ge ifrån sig ett leende eller i bästa fall ett skratt. Killen som han hade spenderat större delen av sin barndom med, killen som han hade känt som Axel. Att se hur Axel hade kämpat för sitt liv, de häftiga andningarna, hur han hade försökt få syre, men misslyckats halvvägs, hur de blå-grå och gröna ögonen förvirrat och panikartat visat kaoset och smärtan han upplevt inombords. Axels ögon hade gång på gång knipits ihop, antagligen i hopp om att slippa smärtan från en punkterad lunga, en lunga som punkterats pågrund av skotten som den ökände Lukas avlossat mot en full lycklig och ovetandes Axel.

Dörren till hans rum glider långsamt upp och Susanne, Teodors mamma står i dörröppningen. Han vill ta sig upp, gå till skolan, möta upp Axel och sedan dra till Klippan, platsen de upptäckte som nyfikna 10-åringar och sedan dess kallat för Klippan. Klippan hade blivit något av en fristad då varken Axel eller Teodor är speciellt intresserade av skolan utan istället tagit Teodors rangliga damcykel till Klippan och hängt där, diskuterat sina icke existerande kärleksliv.

Susanne försöker få kontakt med sin frånvarande som men misslyckas totalt.

Han vänder sig så att hans blick ligger på väggen istället för ut över rummet, som plötsligt känns ogästvänligt, stort och obekant, har han verkligen alltid bott i det stora och kala rummet?

Tankarna hamnar på Axel, hur han krampaktigt försökt hålla sig kvar vid sin trogne barndomsvän, handen ömmade fortfarande efter Axels hårda grepp. Ansiktet känns plötsligt varmt och något vått strömmar långsamt ner för den svullna högerkinden likt en snart uttorkad bäck under en het sommardag. Utan att han förstår hur har Teodor tagit sig upp ur sängen, nu med tårarna forsande ner över de redan svullna kinderna, huvudet känns redan mörbultat från den korta stunden han spillt tårar. Han har frusit fast men lyckas sträcka sig fram för att dra upp rullgardinen som visar att Isfrun hade varit här och härjat under natten då frosten ligger som ett tungt men sårbart täcke över verkligheten.

Med ljus i rummet känner han sig ännu mera vilsen, vilsen i sitt egna hem, mörkret döljer åtminstone hur kalt och ovälkomnande rummet verkligen är. Mörkret omfamnar honom och hans tomma men känsloladdade inre.

Efter tre långa och mentalt ansträngande steg är han nere i sängen och stirrar återigen in i den nu ljusa väggen, nu när mörkret inte längre döljer de ljusa pastellfärgerna och de vita väggarna.

Vem är jag utan honom egentligen?
Varför känns ingenting meningsfullt längre?

Gammal favorit :))