Whixosiz Tower

Kapitel 1

Du vet den stunden när man kollar på ett visst föremål eller en viss punkt så länge att ögonen tillslut inte orkar fokusera längre och allt du ser är en suddig, avlägsen bild av det som du sekunder innan inte kunde slita blicken från? Ja, det är just det som händer. Jag har suttit och kollat mot den gamla grusvägen så länge nu att allt bara har smält ihop till ett hav av gråbruna färger.

"Kira! Sitt inte bara där! Se till att få fram kaffet på bordet! Herr Donovan kommer att vara här vilken sekund som helst!"

Kvinnan som springer fram och tillbaka över köksgolvet och sopar undan osynligt damm är min mor. Hennes utseende samarbetar inte med hennes ålder. Trots att hon inte har passerat åldern av trettiofem än så är de gråa hårstrån i hennes annars så kastanjebruna hår tydliga. Hennes hud är inte alls lika slät och vacker som jag minns den från när jag var liten, utan nu pryds ansiktet med ett flertal rynkor. Trots det så är hon vacker, jag älskar henne över allt annat i denna orättvisa värld.

Lydigt reser jag mig upp från min plats vid fönstret. Jag slätar till min ljusa flickaktiga klänning som slutar precis ovanför knäna. Min spegelbild reflekteras i spegeln som hänger på väggen i hallen. Jag står på precis rätt punkt för att man ska kunna se den från köket.

Klänningen får mig att se mer ut som en 12-årig, obekymrad skolflicka än den 17-åring jag egentligen är. Jag vet att det är precis med den tanken i huvudet som min mamma lade fram just denna klänning åt mig imorse. Det var också med den tanken som hon flätade mitt långa, bruna hår i två flätor som numera ligger över axlarna och når precis ner till brösten. Hon vill att jag ska se ut som en 12-årig flicka inför Herr Donovan, hon tror att det kommer få honom att känna lite medmänsklighet och ge oss ännu ett år. Sanningen är den att denne Herr Donovan inte är som sin far, och det finns inte en chans att han kommer ge oss ett år till. Vi är dömda att ta det straff som han utser åt oss. Även om det innebär att vi måste lämna gården och leva resten av våra liv som hemlösa.

"Han är här! Kira har du fixat kaffet än?" Min pappas röst ekar i det lilla huset medan hans skor ger ifrån sig ett klickande ljud när han halvspringer ner för trappan. Jag ger ifrån mig en knappt hörbar suck och går fram till spisen och häller upp kaffet, som har stått och bryggts på spisen, i en kanna. Medan jag försiktigt ställer ner kannan på bordet, bredvid det handmålade porslinsfatet med kakor på, så kan jag inte låta bli att slänga en blick ut genom fönstret.

Utanför står en präktig vagn, den liknar den vagn som kungen och drottningen åkte i när de var på besök i vår by en gång när jag inte var mer än fem år gammal, och den är dragen av två svarta hästar. Det syns tydligt att den inte hör hemma på vår slitna lilla gård. Ut från vagnen kliver en man. Han är lång. Det är det första jag noterar. Det mörka håret ligger fint kammat men en liten slinga har smitit och hänger ner över pannan. Hans kläder talar tydligt för att han kommer från rikare omständigheter. Han ser ung ut. Jag skulle bli förvånad om han var över tjugo.

Nu går han. Jag menar inte att stirra, men jag kan inte låta bli att notera hur han går. Han går självsäkert, manligt och rak i ryggen. Hans breda axlar tyder på att han förmodligen tränar någon slags vapensport. Han kanske leker riddare på sin fritid. Att han är bred över bröstet men smal om midjan ger honom en praktfull figur. Nu hälsar han på min föräldrar genom att skaka hand med pappa och nicka mot mamma. Det irriterar mig att han beter sig så artigt när vi alla vet att han är här för att förstöra våra liv.

Nu går dom mot dörren. Shit,dörren. Dom är påväg in. Snabbt kollar jag en sista gång att allt ser bra ut på bordet innan jag slätar till min klänning lite och ställer mig sedan rak i ryggen precis när herr Donovan kliver in i köket med mina föräldrar tätt efter honom. Ljudet av hans stövlar ekar när han tar de få steg fram till mig. Jag blir som stum och min mun blir helt torr när han håller fram sin hand mot mig.