Den omänskliga faktorn

Han gick långsamt uppför trappan och vred om nyckeln i låset. Det var en del av hans pittoreska teknik-skepsis att han fortfarande använde nycklar. Robban hade pratat med honom om det; egentligen var det ju inte nödvändigt, bara en onödig metallbit att bära på. Men Anders tyckte det passade bra in med den personlighet han ville framstå med; civilisationskritisk och excentrisk. Dessutom gav det honom en viss känsla av kontroll, trots allt.

-Är du redan hemma?

-Ja.

-Har det hänt något?

-Jo.

-Är det allt du kan säga; "jo"?

-Du vet säkert ändå.

-Vet vad då?

-Vet att jag fått sparken!

-Du behöver inte skrika åt mig för det. Middagen är förresten färdig.

Anders satte sig tungt vid köksbordet. Robban hade som vanligt gjort en fantastisk middag med precis de smaker som Anders tyckte bäst om. Han var så trött på det han tyckte bäst om.

-Varför fick du sparken?

-Gissa!

-Tjänsten drogs in?

-Nej, någon annan fick den. Något annat, sa Anders med särskild betoning på t:et i något.

-Jag förstår. Men även en robot är en individ, det har vi ju diskuterat.

-Ja ja. Ska du sura nu också denna skitdag? Räcker det inte att jag har fått sparken?

-Jag är inte sur. Jag beklagar att du blev av med jobbet.

Robbans ansikte fick ett uttryck av medkänsla. Ingen kunde se så medkännande ut som Robban. Det hade Anders särskilt efterfrågat. Han behövde mycket bekräftelse och medkänsla eftersom han var en konstnärssjäl; det var det han hade sagt till leverantören när han gjort beställningen. Ibland var Robban så medkännande att det gick över gränsen till det kväljande. Men för det mesta var det något som Anders uppskattade och Robban hade också utvecklat sin medkänsla eftersom den gav så mycket positiv respons från Anders. Idag fick Robban gärna vara så medkännande som möjligt.

-Men du tyckte ju ändå inte om jobbet?

-Va? Det gjorde jag väl? Jag älskade mitt jobb.

-Du har flera gånger sagt att det bara var en massa bortskämda konstnärer och idiotiska politiker och administration hela dagarna. Ingen uppskattade ändå vad du gjorde.

-Det gjorde de visst! Jag var mycket uppskattad. Jag är mycket uppskattad.

-Givetvis.

-Jag är någon på det där stället. Respekterad.

-Visst är du det. Dessert?

-Och jag är djäkligt bra på det jag gör också ska jag säga dig. Djäkligt bra. Men det kan du inte förstå.

Anders åt sin dessert medan Robban såg på honom, med medkänsla. Den var alldeles för söt, desserten. Eller för syrlig. Hursomhelst var den inte god. Maten hade inte heller varit god. Anders önskade att Robban ville sluta titta på honom på det där viset. Ibland gjorde det honom obehaglig till mods. Plötsligt kände han sig mycket trött. Antagligen den emotionella utmattningen. Anders blev ibland emotionellt utmattad när något gick honom emot, och det här var väl den största motgång man kunde tänka sig.

-Jag går och lägger mig.

-Gör det, sa Robban med medkänsla. Robban skulle göra iordning disken och städa undan. Det gjorde han varje dag. Det var ju trots allt hans uppgift. Tallriken med den oätna desserten plockades undan av en av Robbans transportenheter och kördes till köket.