Bara Jag Kunde Andas

Kapitel 3

Detta är ungefär Angelinas stil ⬆️⬆️⬆️⬆️⬆️⬆️⬆️⬆️⬆️⬆️⬆️⬆️
Hejsan! Förlåt för att jag inte har uppdaterat på länge! Men jag tänkte att jag skulle bjuda på min reaktion när jag såg hur många läsare jag hade fått:
-OMG!!! Jag har 143 läsare!!! Det är helt sjukt!!!!! När fick jag dom!?!? Vänta... JAG MÅSTE BÖRJA SKRIVA SÅ JAG INTE TAPPAR NÅGON!??!?!?!
------------------------------------------------------------------------------------------
Nu var snart skoldagen slut och jag hade svävat som på moln genom skoldagen.

Jag tänkte på honom hela tiden, det var som en glad hinna över mig som ingen kunde spräcka.

Jag nästan skuttade ut ur skolan och om någon sett mig så hade dom nog trott att jag hade ont i magen.

Jag påbörjade vägen hem och satte i mina hörlurar.

Låten "Roar" började spelas och jag nynnade med:

"I used to bite my tongue and hold my breath, Scared to rock the boat and make a mess"

"So I sat quietly, agreed politey, I guess that I forgot I had a choice"

"I let you push me past the breaking point, I stood for nothing, so I fell for everything"

Refrängen satte igång och automatiskt började jag nynna högre eftersom jag kunde den bättre.

"You held me down but I got up, HEY!"

"Alredy brushing of the dust, you hear my voice, you hear that sound"

"Like thunder gonna shake the ground, you held me down but I got up, HEY!"

"Get ready 'cause I've had enough, I see it all, I see it now"

Nu kom jag till delen som verkligen stämde in på mig just nu!

"I got the eye of the tiger, a fighter, dancing trough the fire"

" 'Cause I am a champion and you're gonna hear me roar!"

Jag avbröts tvärt i min nynnande falskhet när någon knackade mig på ryggen.

Jag vände mig tvärt om och kände hur mina kinder blossade upp.

Framför mig stog Max, fast i en genomblöt version.

Det såg faktiskt ut som om han hade slängt sig i ett badkar med kläderna på!

-Hej! Sa han i lite generad ton.

-Du sjunger bra! tillade han.

Jag kände hur mina kinder svällde upp och försökte kräla bort från mitt generade ansikte.

-Vad har hänt med dig egentligen?! Du är ju alldeles dyngblöt! Sa jag för att komma in på ett behagligare spår.

-Jo... Alltså... Jag råkade INTE ALLS typ tappa en utav mina skolböcker framför mig, gled på den och ramlade rakt ner i en vattenpöl, svarade han med överdriven sarkasm.

Jag började gapskratta och klämde fram något som liknade "Jag förstår faktiskt inte att man kan vara så klumpig!" Mellan mina nu väldigt upptagna läppar utav allt skratt.

Han började skratta med mig samtidigt som jag beundrade honom noggrant, hur kunde någons skratt låta så fint?

Hur kunde någons smilgropar passa så bra in i det förövrigt perfekta ansiktet?

När vi faktiskt (egentligen helt omöjligt) slutat skratta så frågade jag honom:

-Skulle du kanske vilja följa med hem till mig? Det ligger nog närmare än där du bor i alla fall och då slipper du att vara genomblöt ännu längre!

-Självklart vill jag det! Man kan väl inte tack nej till någon med sådan humor som du har? Sa han glatt.

-Nej man kan väl inte det, svarade jag honom om inte lite gladare.

-------------------------------------------------------------------------------------
Som ni såg så är jag otrolig glad för:
• att jag har fått så många läsare!
Och otroligt ledsen för:
• att jag inte har uppdaterat på mer än en vecka?!?!
Det borde vara dödsstraff på det! Jag vet!
Förlåt för ettan dåligt kapitel, men man kan ju alltid hoppas på att nästa blir bättre!