Bara Jag Kunde Andas

Kapitel 1

Jag gick mot en helt vanlig och osynlig dag i skolan.

Jag hade ett par tajta jeans, en vit blus och min vita dunjacka jag fått i julklapp utav mamma.

Ja, mamma....

Om hon endå varit här!

Hon skulle hjälpa mig, skyddat mig.

Det var inte så att någon var elak på det sättet, nej, det var mer det att...

Jag var liksom osynlig, ingen slog mig eller retade mig...

Men ingen gjorde något annat heller....

Jag var bara osynlig, ingen såg mig, ingen brydde sig...

Nu såg jag skolan på andra sidan vägen, där stod alla i sina gäng.

Filippa och Camilla stod och pratade entusiastiskt om att "men azzå ärligt! Det borde hålla bättre! Jag menar om man betalt 659kr så kan den ju inte bara gå bort efter typ 8timmar!?"

Och där slutade jag lyssna på deras lönlösa snack.

Emilia, en efterhängare till deras gäng som trodde hon kunde bli populär om hon var med dom, stod och försökte sneglade så obemärkbart som möjligt på Eric och Victoria som stod och kysstes i ett hörn.

Hon var inte den enda som stod och kollade på dom i smyg,
Många blickar var vända mot dom längtansfullt.

Jag gick in i skolan för att hänga av mig väskan.

Som vanligt så jag hej till varenda person som gick förbi, det kändes liksom bra att endå försöka få ett svar.

-Hej! Sa jag till tre killar som gick förbi.

Men som vanligt så la dom inte ens märke till mig.

Hej! Sa jag igen.

Ingen reaktion.

Jag stirrade ner i golvet.

Inte ens lärarna brukar säga hej, och om dom gör det så tror dom att det är någon annan som har sagt det och inte jag.
Jag tog fram nyckeln och öppnade mitt skåp.

Därinne hade jag mina böcker, pennor, linjal, suddin, fickspegel, och slutligen lite damm.

Jag lämnade mina saker och gick ut på skolgården,
där tjuvlyssnade på samtalsämnena och förstod att det skulle komma en ny kille till skolan!

Jag ställde mig i den närmaste gruppen och försökte höra vad dom sa.

Jag hörde inte vad han hette, så jag vågade mig till sist på mig ett försök.

-Hallå! Vad heter han?

Ingen reaktion.

Det kändes bara som om dom försökte prata högre för att överrösta min fråga.

Jag släntrade vidare till gruppen brevid.

-Hallå! Vad heter den där nya killen?

-Va? Vad gör du här? Vem är du ens??

Detdär gjorde ont i mitt hjärta, Han satt bredvid mig på Biologin.

Jag gick därifrån.

Jag gick fram till en lärare som stod och pratade med en annan lärare, för att vänta på att deras konversation skulle få ett slut.

Fast då ringde klockan in och en ström av folk svällande in genom dörren.

Jag var en av dom sista som klämde mig in genom dörren.

Jag låste upp mitt skåp och tog ut mina SO böcker, sedan gick jag mot SO salen.

Jag satte mig på bänken längst fram, och som vanligt blev jag ensam där.

Jag kollade upp och såg att varje stol var fylld förutom den tomma platsen bredvid mig.

Jag stirrade ner på den tomma träytan bredvid mig, och den kändes tommare än vad den egentligen var.