Killen med de isblå ögonen - Gruller

Kapitel 1

21/8
Bussen börjar åka och jag känner hur nervös jag är , för att det är min första dag på gymnasiet.  Idag är en kylig augustimorgon och det är dagg i gräset, man märkte att sommaren höll på att ta slut. Jag skulle börja på ett gymnasium som låg i Göteborg, på ett naturprogram med musik. Jag hade längtat hela sommaren att börja på gymnasiet för att jag en ny start och förhoppningsvis få träffa nya kompisar. Under de åren som jag har gått i skolan har jag varit ganska mobbad. Jag har alltid varit den killen som alltid är själv och mystisk enligt många men enligt mig är jag en helt vanlig kille som har mörkbrunt hår i en mittbena som heter Leo Wahlbeck. Den enda vännen som jag har haft som faktiskt har bryt sig om mig var en tjej som heter Lisa men tyvärr tappade vi kontakten för länge sen. Hon flyttade till en annan stad när vi gick i 8:an. Efter att vi tappade kontakten så började jag må väldigt dålig och jag kände att livet var meningslöst.

Bussen börjar stanna vid hållplatsen som jag ska av vid och framför mig börjar skolan torna upp sig och jag känner som att jag ska spy av nervositet som kryper sig på mig. Den stora dörren in i skolan är trög att få upp. När jag kommer in i skolan känner jag en doft av kaffe och fotsvett. Skolan känns stor och inte hemtrevlig ,  jag får en obehags känsla att vara här inne och alla personer som kollar konstigt på mig när jag står och väntar utanför min sal. Som tur så kommer våra mentorer och öppnar våran sal. Våra mentorer presenterar sig som Kalle och Åsa.
- Jag tänkte att vi går laget runt och så säger man sitt namn och vad man gillar att göra, säger Kalle.
Alla presenterar sig och jag försöker få in deras namn i huvudet. Tillslut är det min tur att säga mitt namn och vad jag gillar att göra. Det är som att alla klassens blickar kollar på mig och det som jag inte kan säga något, det blir mer som ett konstigt mummel.
- Jag het t e r Leo och jag gillar äää  att läsa böcker, säger jag med en skakig stämma.
- Jävla tönt som gillar att läsa böcker, skrattar en lång kille med blont hår.
- Så säger vi inte, här får alla tycka om vad dom tycker är kul, säger Kalle.
När jag hör vad Billy säger så blir jag arg för att jag gillar att läsa men inte bara för att det är mysigt att läsa, det är också bara för att det är min enda flykt från verkligenheten. Min verklighet är fuckad. Jag blir arg av vad Billy sa men det känns också som jag har en stor sten i magen som bara växer ju mer jag är i klassrummet. Jag kollar mot Billy som han visst hette. Han ger mig ett flin som får mig att direkt ta bort blicken från honom, det är inte ett glatt flin utan ett elakt flin som om att han vill att jag ska bli rädd.

Skoldagen gick iallafall ganska snabbt, eftersom min familj bor i Örebro så bor jag i en egen lägenhet här i Göteborg . Min lägenhet är bara en etta så den är ganska liten men det är bara mysigt att den är liten. Det fanns många gymnasier i Örebro som hade Natur men efter all mobbning i skolan i Örebro ville jag flytta ifrån staden. Jag trivs faktiskt jättebra att bo själv och få klara mig själv.

Det tar bara tio minuter från skolan och till min lägenhet och jag är på väg upp för den sista backen innan jag är hemma. Plötsligt får jag något hårt kastat i huvudet. Av ren reflex vänder jag mig om och där står Billy, killen som kallade mig tönt tidigare idag. Han står bara framför mig och flinar elakt mot mig. Han tar upp en sten till och kastar den på mig. Den här gången träffar stenen min mage. Den känns som jag får en hård spark i magen när stenen träffar mig. Av rädsla skriker jag:
- Vad håller du på med din idiot, skriker jag högt till honom.
- Och vem fan tror du att du är din lilla tönt? skrattar Billy åt mig.
Jag blir så rädd av att jag ser att han böjer sig ner och tar en sten i handen. Så jag börjar springa ifrån honom för att inte få en till sten på mig.
- Ja, spring du bara du vågar ju ändå inte att slåss med mig, skriker Billy med ett skratt.
Jag springer den korta biten innan jag är hemma. När jag öppnar dörren till min lägenhet känner jag en känsla av ensamhet, av att vara helt själv efter händelsen med Billy. Jag slår ingen dörren bakom mig och alla känslor bara väller över mig. Tårarna sprutar från mina ögon och jag kryper ihop intill dörren. Jag hulkar så mycket så det känns som att jag andas igenom ett litet sugrör, jag får en känsla av panik inom mig. Det känns som att mitt huvud håller på att prängas fast att jag försöker att andas djupa andetag så börjar det svartna framför ögonen.