Killen med de isblå ögonen - Gruller

Kapitel 9

Ett starkt ljus slår i mot mig, det första jag tänker är att det kanske ser ut så här när man dör. Det kanske bara blir ljust och att man inte känner några känslor. Men när jag tänker efter känner jag en fruktansvärd smärta i benet. Plötsligt hör jag en röst som säger mitt namn.
- Hallå killen hallå vakna nu, säger rösten snäll.
Jag märker också att jag kan öppna ögonen, min ögonlock öppnas sakta. Där åvan för mig lutar sig en kvinna över mig med gröngul jacka där det står ambulansförare. Kvinnan har ett långt mörkbrunt hår i en hästsvans, hennes hår likanar mitt väldigt mycket. Det är inte förrän nu jag inser att jag ligger i en ambulans. Det är inte föränn nu jag känner att jag har en kanyl i min arm och att jag har en slags mask på mig. Den stora kanylen som sitter i min arm får mig att börja skaka som ett asplöv. I vanliga fall när jag får panik prapas den upp och upp ju mer som tiden går men nu, kommer den som en kaskad av panik som väljer över mig. Mina fingrar börja domna av likt så mina tår, jag börjar svettas något fruktansvärt.
- Nu måste du andas lugnt annas svimmar du, säger hon snabbt.
När hon säger det får hon mig att flippa totalt. Det sista jag säger innan det slöknar igen är.
- Snälla ta hit Ivar, jag kommer dö annars, skriker jag ur mig innan det blir kolsvart igen.

När jag ännu en gång bara ser ljus tänker jag nu måste jag ju ha dött. Men till min förvånad hör jag även denna gång hör jag en röst. Den till hör en kvinna, uppfattar jag fast jag inte har sätt personen i fråga. Hon säger något om att jag borde vakna vilken sekund som hällst nu. Nu uppfattar jag också att någon håller mig hand i sin och smeker med tummen över min handrygg. Smärkan i mitt ben gör att gör så ont så jag inte kan öppna ögonen. Jag börjar vagga och kvida av smärta.
- Leo, går det bra, säger en ny kvinnorröst till mig.
- Jag vill att Ivar ska komma hit, säger jag ännu en gång med en ännu mer sorgsen röst.
- Leo, jag är här, säger Ivar plötsligt.
Jag öppnar ögonen direkt, där sitter han på en ranglig stol inuti ett stor sjukrum. När jag ser honom så börjar jag stor gråta, jag hulkar så högt att jag nästan inte kan andras.
- Lilla Leo, jag är här, säger han och ler så att mycket att han gråter.
Ivar lyfter sig och sätter sig på min säng, jag kastar mig på honom.
- Ta det lungt så du inte råkar dra ut din kanyl,säger Ivar.
- Du kan sätta dig i mitt knä, säger Ivar snäll.
Jag hoppar ner från sängen och kryper upp i hans knä, äntligen slingras Ivars armar tätt om kring min kropp.
- Jag har saknat dig, viskar han i mitt öra. Det får mig att rysa ända in i ryggmärgen. Jag lutar mig bakomåt och viskar i hans öra också.
-Jag har saknat dig med, viskar jag.

Jag sitter där i hans knä en lång stund och säger ingentig bara njuter av att inte längre känna mig ensam. Men snart får vi avsluta vårat kramstund, en sjuksköterska kommer in med en spruta i handen.
- Hej Leo, mår du bättre nu, säger hon och ler i mot Ivar.
- Ja, jag mår bättre nu, säger jag och ler stort mot Ivar som besvarar mitt leende med ett ännu större leende.
- Jag måste bara ge dig, lite mer smärtstillande, säger hon.
Mina kropp börjar darra igen som ett löv igen.
- Leo ta det lungt kolla på mig istället, säger Ivar och vrider mitt huvud mot honom. Det får mig att kolla djupt in i hans blå ögon. Jag tyckte att jag kunde se ett blå hav i hans ögon.
- Bra jobbat, jag vill bara säga att ni är jätte fina tillsammans, säger hon och ger oss ett blink med ögat och lämnar oss ensamma.
Vi svar inte vi är helt upptagna med varandra.

Hans ögon flackar mellan mina läppar och mina ögon. Han är så fruktansvärt vacker i det starka ljuset från lampan i taket. Till slut kan jag inte hålla mig längre, mina läppar förenas med Ivars läppar i en nätt kyss. Det explodera av känslor i magen, det är bästa känslan jag har känt. Hans läppar är det lenaste jag har känt på,de är perfekt mot mina. Vi avslutar kyssen sakta och fint, jag kollar in i hans ögon som lyser.
- Ska vi går och äta lunch , frågar Ivar och halvskrattar pågrund av vad som hände.
- Ja, det skulle sitta fint, säger jag glatt.
Jag stannar framför spegeln som sitter vid dörren ut ur sjukrummet. Jag blir nästan skrämd när jag ser mig spegelbild. Där står jag iförd en alldeles  för stor sjukrock, jag har en blå tira vid mitt vänstra öga som har svullnat upp. Plus att jag inte kan gå ordentligt på mitt ben, så jag måste gå på kryckor.
- Ska vi gå, frågar Ivar snällt som står och väntar vid dörren.
- Ska jag gå ut så här bland andra människor,säger jag och tar mig för panna som gör ont.
- Ja, vad annars, säger Ivar med frågade blick.
- Jag ser ju hemsk ut, säger jag sårat.
- Sluta nu, du är lika vacker med blå tira som utan, säger Ivar och rodnar snabbt efter han har sagt det. Jag svara inte utan tar hans hand och flättar blygt ihop våra fingrar. Jag kollar ner på våra händer tillsammans ser det så vackert ut som ett konstverk. Han går nära mig och ser till att jag inte ramlar när jag haltar fram med kryckan genom det långa korianderna . Sjukhuset såg ut som det flesta sjukhus gör vita vägar och konstiga tavlor. Ivar säger till mig att sätta mig vid ett bord i matsalen , så skulle han hämta maten. Jag satt mig vid ett bord i ett hörn, jag följde Ivar med blick när han stod i kön till maten. Det såg vädligt roligt ut när Ivar stod bland alla folk, han var minst ett huvud längre än alla andra. Han vänder sig så han kan kolla på mig från kön, han gör en konstig grimas till mig som göra att jag börjar fnissa. Snart kommer han med mat till mig, han hoppar närmare mig och lägger över armen över mina axlar. Jag gäspar och lägger huvudet på hans axel.
- Är du trött sötisen min? Säger han och smeker min kind.
- Ja, men jag vill åka hem, säger jag och halv ler mot honom.
- Fattar det, men förhoppningsvis får du åka hem imorgon, säger han.
-Stannar du med mig idag, frågar jga blygt.
- Självklart, jag är hos dig hela tiden, säger han.

När vi har ätit upp våran spagetti med köttfärssås som konstigt nog var faktiskt rätt så god, fast det var från sjukhuset. Efter det tog vi hissen upp till avdelningen som jag var på. Nu när jag hade varit på sjukhuset ett tag så började jag längtar hem till Ivars hem något enormt. Jag längtar efter att ligga i sängen med Ivar och kolla på Netflix. Nu får jag nöja mig med att ligga i en sjuksäng och bli pilad i håret. Jag smeker hans mjuka kind, mina läppar trycks ihop med Ivars, det känns som det sjunger i mitt hjärta. Hans blonda hår kiklas i mitt ansikte så gör att jag får avsluta kyssen och dra bort den slingan som kiklas.
- Men hallå sluta inte, jag vill ha en till, säger Ivar desperat och putar med läppen.
- Ja, men det var det ditt hår som kiklas, säger jag och skrattar.
Jag trycker ännu en gång ihop våra läppar, Ivar håller mig nära. Det är den bästa känslan jag har haft.