Killen med de isblå ögonen - Gruller

Kapitel 13

Hans tårar ran ner för hans redan röda kinder. Hans blå ögon tindrande ännu mer isblå och de lätt gråtonade tårarna forsade ut som de aldrig skulle ta slut. Det skarde i mitt hjärta och skrek åt mig att göra något. Men jag var lika ledsen som honom, jag visste inte heller vad det kom ifrån. Hans kväda hulkade ekade som sutande syringer i öronen, det skarde in i trumhinnorna som när ett barn spelade riktigt dåligt på fijol. Hans ögon som i vanliga fall fick mig att rodna mer än någonsin, fick mig nu att hulka högt och ljudligt. Han fick hela min kropp att skaka och darra ända in i benmärgen. Det gjorde ont exakt överallt till slut kunde inte mitt skrik hålla sig inne mer. Jag skrek allt jag kunde och min stämband kändes som om de gick i bitar. Jag skrek allt jag hade känt inom mig, min ilska som jag hade hållit inom mig i alla åren. Jag skrek åt min fruktansvärda mamma, hennes elaka flin kom upp framför mig. Det fick mig att skrika ännu mer, plötsligt hör jag Ivars skrik då bredvid mig. Tillslut satt vi där på de frusna oktober gräset, den tora och iskalla luften slöt sig om våra redan iskalla kroppar. Våra skrik stutsade på de kristallklart vattnet som speglade Göteborg på det finaste sätt man kunde. När våra skrik tonades sakta bort, de blev längre och längre tillslut var det knäpptyst igen. Det var så tyst att man kunde hör de fåtal bilar som åkte i stan. Då och då hörde man människor som skrattade och hög musik som dånade i den kala naten.

En kal hand sätts på mitt knä, fast handen är kal så sprids Ivars tyghet inom mig. Efter all ilska som hade kom ur mig, började känslan av sorg kom med väldig fart . Jag kollade upp på Ivar som konstigt nog också grät, det fick varenda liten tårkanal att brista. Jag satt mig i Ivars varma famn och lutade mitt ansikte mot hans kind. Tårarna rann ner för hans kind stora forsar med varma tårar, på något sätt kändes det som det var nästan lite fint att sitta tillsammans och gråta. Vi grät av en fin anledning, vi båda grät av att vi ville att vi båda skulle må bra.

De vita vägarna fick mig att bli smått illa mådde, det påminde mig bara om den tiden jag låg inne på sjukhus för några månader sen. Väntrummet var nästan tom men i ett av hörnen av det lilla av långa rummet satt en mamma med ett spädbarn i famnen. Hon såg väldigt förstörd ut, hon hade ett mycket benigt och insjunket ansikte men många blåmärken och små sår. Jag tänkte att hon måste ha varit med om mycket och hade många mer anledningar att vara här än jag. Hon kollade upp på mig med en vänlig blick, jag log i mot henne med en blick som sa " hoppas allt blir bättre snart". Varför gick jag hit tänkte jag, jag mår bara lite dåligt ibland det är inte så farligt. Men Ivars röst gnagde i bakhuvudet som en väldigt jobbig fluga som man inte fick bort. Men inners inne visste jag att Ivar hade 100% rätt i att jag behövde hjälp med mina problem och att jag borde ha skaffat hjälp långt innan det här. Men smärtan i bröstet hade tryggt för hårt mot mina revben att jag hade vänt varje gång jag hade närmat mig det. Känslan var hemsk den slutade aldrig, den var där som ett jobbigt plåster som man någon gång behöver dra bort. Men man drog aldrig bort det eftersom det var jobbigt att ta tag i, istället lätt man det få vänta och bli värre och värre tills man drar bort den.

- Är det du som är Leo?

Jag ryckte häftigt till ifrån mina tankar, en kvinnan med ett extremt litet huvud satt på huk framför mig . Hon hade mycket små ögon som var ljusbruna över de bruna ögonen satt ett par stora klottruna glasögon med breda bongar. Jag kände hur skrattet satt i halsen hennes glasögon kan ha varit det roligaste jag har sätt, hon hade alldeles för små ögon för glassögona gjorde att de ännu mindre ut.

- Ja, det är jag som är Leo. Förlåt att jag inte svarade men jag antar att jag var i mina tankar, sa jag och halvskrattade.

- Det är helt okej, det kan vara bra att sitta och tänka ibland, sa hon och hon halvskrattade också.

- Följ med mig så ska vi fortsätta att prata om dina tankar kring saker, sa hon och drog upp mig från stolen.

Vi gick inom en lång korridor, hon hållde fortfarande i mig när vi gick igenom korridoren. Det var tur för jag började känna hur jag började känna mig snurrig och illamående satt uppe i halsen. Det kändes som om jag behövde spy direkt nu.

- Jag tror att jag kommer svimma, säger jag stressat.
Mina ben börjar vika sig under mig men snabb tar kvinnan mig på bena igen.
- Andas lugnt så får du lägga dig här, säger kvinnan och pratar med mig lugnt. Hon ber mig att lägga mig på en brits som står i hörnet av rummet. Hon sätter sig på kanten av sängen och lugnar ner mig så illamående och yseln börjar avta.

- Leo, nu vill jag veta vem eller vad som gör dig glad, säger hon och kollar in i mina ögon med en glad blick.
- Ivar gör mig glad och han är den ända som gör mig glad, säger jag och blir lätt röd om mina kinder när jag tänker på honom.
- Bra Leo, men nu vill jag veta vem Ivar är, säger hon och blir fnissig hon med.
- Ja, han är min pojkvän tror jag allafall, eller ja jag hoppas han är det, säger med en förvirrad röst och jag rodna ännu en gång.
- Nej men gud så gulligt. Du, jag tror inte du behöver va orolig för att han inte vill vara din pojkvän, för du verkar vara väldigt kär i honom.
- Ja, det är jag, han är den bästa man kan ha, säger jag och ler ett mycket stort leende.

Mötet på ungdoms mottagningen gick mycket bättre än jag hade trott innan jag gick dit. Det var skönt för vi pratade bara om Ivar och vad han gjorde för att jag skulle bli glad. Men nästa gång skulle de bli värre, då skulle vi prata om mitt självskade beteende. Det betyde att jag behövde blotta mitt mörka inner för en person till. Behövde visa mig svag fast jag försökt hålla tillbaka det. Visa det som inte ens Ivar hade sätt med sin vänlig snälla blick. Det som var så skadat att jag var osäker och det gick och laga någon gång igen, inte ens Ivar värme kanske kunde laga det stenfrysa inom mig. Om inte ens Ivar kunde laga det kunde ingen det. Det var dött för länge tillbaka pågrund av saker som hade krossat allt levande........