The blue moon...

Kap 6, varför?

Stjärnorna lös klart på himelen och solen började skymta i horisonten. Så många liv och så mycket blod har gått i spillo den här natten. Vad är det som händer med mig och varför? Och varför minns jag inte mina vänner?

Jag satt på en mosstäkt sten som blivit uppvärmd av den tidiga solen. Skulle jag gå tillbaka till hotellet och dom andra? Nej. För riskabelt, jag vill inte skada någon av mina vänner. Men jag kan ju inte stanna här, nej. Jag måste tillbaka, men tänk om dom vet..Jag reste mig upp på skakiga ben. Dom ville knappt stå upp. För varje steg jag tog sved en smärta inom mig.När jag gått en bit skrek jag nästan av smärta. Tårarna ran ner för mina kinder. Huggtänderna var kvar, en smak av blod strök sig sakta fram i munnen. Jag böjde mig fram och hostade. Jag hostade upp blod, men det stoppade mig inte. Jag fortsatte gå. Dom små vassa stenarna under mina bara fötter värkte outhärdligt. All smärta som kröp omkring i min kropp just nu ville inte sluta.Jag hade gått i ungefär en kvart när all smärta bara försvann. Smärtan ändrades till värme, en ganska behaglig värme som fick mig att somna in. De kom ett ljus som spred sig över ögonen som sen förändrades till ett svart inte. Jag kunde inte vakna upp. Jag visste inte hur länge jag inte kunnat vakna eller hur länge smärtan varit borta. Jag slog hastigt upp ögonen men träffades rakt i ansiktet av stora regndroppar. Jag försökte resa på mig men jag var som förstenad av smärtan.

AUSTIN:Jaden kramade om gråtande Carro lite längre bort i korridoren. Dom andra tjejerna tillsammans med killarna satt med sina telefoner och oroligt fipplade med dom. Niléea har varit borta i 3 dagar nu, ingen har sett henne enligt polisen. Jag tog nervöst upp min mobil och började knappa in Niléeas nummer. Jag tryckte på den gröna luren, tonerna gick sakta fram. Efter fem signaler gav jag upp. Jag sänkte sakta handen med mobilen i. Jag kände hur en tår kvävdes fram.
Vafan gråter jag för?! Sen när va jag en sån som gråter?!!
Men Niléea är.. Annorlunda. Och hon har varit borta ett tag nu och JAG är orolig för henne, tänk om vargen har.. Nej inte tänka så!
Med skakiga ben gick jag sakta bort till Carro,
"Carro, vi hittar henne ska du se." Försökte jag lugna ner henne.
"Vad vet du om det?! Tänk.. Tänk om" jag avbröt henne.
"Hon har inte blivit tagen av vargen! Vi hittar henne! Det måste vi!" Det sista sa jag utan att tänka.
"Bryr du dig?" Sa Carro lugnare.
Det var det dummaste jag hade hört!
"Ja, självklart! hon är min vän också vet du!" Carro hån flinade lite.
"Du gillar henne.." Sa Carro tyst med ett leende på läpparna.
Jag suckade, och kände hur det ryckte i mungiporna.
"Märks det?"
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Förlåt för kort kapitel och dålig uppdatering! Ni får skälla på mig, jag ska bättra mig😉
Nästa kapitel ska bli extra långt har jag planerat😋
Men hej så länge💖