Kidnapped | Swedish

Kapitel 2

Tidigare

Det är nästan läskigt att gå i skolans korridor till matsalen. Ingen som säger något till mig, ingen som kastar något på mig, bara tysnad. Plötsligt ringer klockan och alla elever rusar ut från aulan till matsalen. Jag blir inte förvånad när jag ser Ashley och hennes två slavar komma sist ut med en annan tjej som jag tycker känna igen och en kille med blont hår som jag gissar är alphan då jag aldrig sett honom eller tjejen tidigare.

Jag vänder  mig om för att fortsätta min färd till matsalen när jag hör tjejen säga

"Angel?"

----------------------------

Angel's P.O.V

Jag stelnar till innan jag vänder mig om och ser personen jag minst vill se. "Julia?"

Julia's P.O.V

Jag ser hur hela Angel stelnar till. Kommer hon ihåg mig eller har hon glömt mig? Är hon arg på mig? Kommer hon förlåta mig? Hon vänder sig om och kollar på mig med en ilsken blick.

"Du lämnade mig! Du var min enda vän och du stack" Hade blickar dödat hade jag defenitvit varit sten död vid detta laget. Hon får tårar i ögonen och kollar en sista gång på mig innan hon vänder sig till Niall. "Det är säkert du, det är ditt fel alltihop!" Man ser tydligt hur Niall spänner sig för att inte han ska göra något han kommer ångra. "Huh, Julia vad det honom du lämnade mig för? Vad är det för en vän egentligen?"

Sedan vänder hon sig om och springer iväg. Jag står chockad kvar över vad hon sagt tills Niall öppnar munnen "Är det henne du berättat om?"

"Eeeh ja, men det är inte såhär jag minns henne." 

Angel's P.O.V

Hur kunde hon lämna mig för en kille? En kille som är ett monster? Dessutom är han en av ledarna och hon svek mig för honom..

Jag sparkar till en sten på marken och inser snart att det var en dum ide. Smärta sprider sig i foten och jag böjer mig ner för att ta tag i den och försöka krama bort smärtan som jag misslyckas totalt med.

Efter att smärtan börjar av ta går jag vidare mot skogen och sätter jag mig ner på närmaste sten och tänker tillbaka på tiden då Julia fortfarande fanns vid min sida och var min så kallade vän.

~Flashback~

"Det kommer alltid vara vi två Julia va?" jag kollar på den långa smala flicka framför mig. "Det är klart Angel! Vi är ju bästa vänner, inget kan ändra på det!" Jag ler mot henne och blundar sedan för att njuta av stunden där det bara är vi två.

~End of Flashback~

När jag reser mig från stenen är det redan mörkt ute och oron kryper fram i magen. Även fast jag är 17 år så är jag fortfarande rädd för mörkret. Varför? Det vet jag inte, lite är det väl tanken att jag inte kan se och jag vill gärna veta om det finns något runt om kring mig.

Plötsligt hör jag en kvist knäckas och jag känner hur hjärtat sitter i halsgropen. När jag hör hur stegen kommer närmare mig kan jag inte stå kvar utan jag springer så fort jag kan tills jag inte hör att de är bakom mig längre. 

Jag pustar ut innan allting blir mörkt...

--------------------------------

Jag är himla nöjd med detta kapitlet. Jag har int så mycket ideer just nu men jag tror de kommer komma så fort jag väl är inne i novellen :) Bilden är på Niall och Julia 

xx