Hjälp mig att minnas {TFC}

2

Jag vaknade upp i ett vitt rum. Ett stort bandage täckte hela mitt ben och huvud. Mindes vad som hänt, det gjorde jag inte.

"Gu vad bra att du är vaken!" En kvinna med vit rock gick fram till min säng.

Jag stirrade på henne som om att hon var dum i huvudet. Vad fan gör jag här?
"Du har legat i koma i 3 månader"

Jag fortsatte att stirra på henne, kvinnan måste vara sjuk. Hon kollade på mig med ett snett leende. Tillslut så fattade jag att jag måste säga något.

"Vd gö ag här?" Orden kom inte ut hela och smärtan som spred sig i min kropp efter varje ord var olidlig.

"Förlåt, vad sa du?" Kvinnan la sin hand försiktigt på min.

Jag skakade av mig handen.

"Jg mst få täfa pap....pa" jag stirrade fortfarande på henne.

Hon kollade på mig medlidande. Det hade bildats tårar i hennes ögon. "Jo du förstår att" hon tog ett djupt andetag. "Din pappa finns inte längre"

Jag blev alldeles stum, vad menar hon?

"Du skämtar" Orden kom ut hela. Jag lyfte blicken och kollade ut genom fönstret. Plötsligt så var det som att min hjärna spelade upp ett bandspel någon filmat. Jag såg stormen, hur trädet föll och träffade mig rakt i huvudet, hur vi kraschat och hur blodet täckt bilen. Jag började skaka och skrika. Det var som att min hjärna fångat mig i den hemska dagen. Jag kom inte därifrån. Kvinnan försökte lugna mig men jag skrek bara värre. 5 män kom inspringandes och tröck i mig något. Allt blev suddigt och jag föll in i en djup sömn.