My Nightmare

PROLOG

Jag vet ännu inte vad jag gett mig in på. Allt jag vet är att jag är ensam och att det inte finns någon som skulle fånga mig om jag ramlade.

Jag har träffat honom. Han. Han som är min rätta. Eller ja, jag tror det. Jag är bara sjutton år men jag har gått igenom så mycket skit så hur skulle något kunna bli värre och vem säger att man inte skulle kunna finna sin andra hälft nu, även fast det är tidigt i livet?

Det jag hittills vet är att han tar hand om mig. Han tycker om mig. Han finns där som ingen annan. Han är rolig. Snygg. Han är så fin att titta på, hans klara, nästan läskigt blåa ögon och ljusbruna hår. Ett leende mer perfekt än vad jag trodde var möjligt. Hans tatuerade kropp passar så bra mot min. Hans läppar är som gjorda för mig. Jag har hittat rätt. Han som alla vill ha, han har valt mig. Han är som ingen annan. Han är för bra för att vara på riktigt.

När jag tittar tillbaka vet jag att den glädjen hos mig nu snart kommer övergå till ett totalt mörker. Det var inte som jag trodde. Det blev inte som jag hade hoppats.

Jag är nu fortfarande helt omedveten om att han med de blå ögonen snart kommer att förvandlas till det största monstret av alla. Värre än alla de jag läst om i böcker. Min ro kommer snart bli en storm och det där leendet kommer snart att försvinna och inte komma tillbaka.

Jag visste inte att psykisk smärta kunde bli ännu värre än den redan var. Jag visste inte att fysisk smärta gjorde så ont. Jag visste inte att isolering var så ensamt. Jag visste inte att snart skulle hela min värld rasa samman och att jag snart kommer gå varje dag hand i hand med döden. Den närmaste jag kom något förutom honom.