Om allt var perfekt o.r

Kapitel 10

>Emmas pers<
Jag och Omar satt uppe tills 4 på natten och bara pratade om allting. Nu känner jag mig verkligen trygg med honom.
Jag satte mig upp och hörde något vibrerande ljud. Efter att ha varit i så djup dröm förstod jag ingenting. Första tanken var att det brandlarmet gick på skolan. Men sen fattade jag att det var bara min mobil. Jag hann aldrig se vem det var innan jag svarade.
"Hej" sa jag och min röst var så otroligt hes att man knappt hörde vad jag sa.
"Oj förlåt väckte jag dig?"
Jag kände igen rösten väl. Men jag kunde inte sätta fingret på vem det var först. Rösten var iallafall ljus.
"Vem är det?" Frågade jag och min röst var nästan tillbaka.
"Jossan" sa hon och skrattade.
"Jaha, nä det är ingen fara att du väckte mig."
"Bra men jag tänkte ifall du ville åka ner till stan och fika eller något?"
Jossan lät alltid mycket snällare när man pratade i telefon än i verkligheten. Det är inte så att hennes röst låter arg vanligtvis men den låter bara snällare i telefonen.
"Aa jag tror det går men som sagt jag vaknade precis men jag kan äta frukost i stan så jag kanske är i stan om 30"
"Yes för det tar det typ för mig med buss dit men vart då?"
"Utanför le pain francais på avenyn." Sa jag.
"Okej, see ya!"
"Bye!" Svarade jag och lade på.
Då skulle man välja kläder idag igen. Det fick bli en ljusrosa Tommy hilfiger t-shirt med ett par svarta shorts. Skor fick bli låga Johnny bulls och håret uppsatt i en tofs.
"Vart ska du?" Frågade mamma ifrån sovrummet.
"Till stan." svarade jag medans mina skosnören blev knutna.
"Igen?" Ropade mamma tillbaka.
"Ja"
Sedan började hon ställa frågor med vem jag skulle åka med osv och tillslut orkade jag inte svara så jag stängde bara ytterdörren och gick mot busshållplatsen.

>Omars pers<
Jag vaknade med ett ryck när mamma skulle in och lämna tvätt i mitt rum.
"Lugn, det är bara jag" sa mamma med en lugn röst.
"Oh shit vad rädd jag blev!" Sa jag och skrattade.
Jag kollade på klockan och såg att den var 11.50. Klockan tolv skulle jag möta Felix i stan. Precis då ringde min mobil och det var Felix.
"Är du redo?" Sa Felix och lät rätt hypad.
"Aa, jag vaknade precis så jag kommer väl fram typ ett." Svarade jag med ett stelt skratt.
"Fan Omar, vad ska jag göra nu då?"
"Du får väl vänta. Det kommer väl fram fans som du kan prata med"
"Jaja men jag är vid avenyn så kom dit då."
"Aa men herrå"
Snabbt duschade jag och åt frukost. Mamma skulle själv in till stan så jag kunde åka med henne in.

>Emmas pers<
När jag var påväg mot cafét hörde jag Jossan ropa på mig. Jag vände om mig men gick fortfarande framåt. Konstigt nog såg jag inte henne. Plötsligt krockar jag in i en kille så jag trillar ner på marken. Han hade blåa ögon och brunt hår.
"Oj förlåt gick det bra?" Sa han och drog mig upp.
Jag stod bara där och kollade upp på han medans han kollade in i mina ögon.
"Felix?" Sa jag och måste ha sett rätt chockad ut men ändå ett leende på läpparna.