Lögnens Änglar 🇸🇪

12. Uppoffring

Chris’ huvud var i princip tomt tills han stod parkerad med firmabilen precis utanför Fifers lägenhet.
När han stängde av motorn började han undra om han verkligen gjorde rätt.

Han satt kvar med en hand på ratten och den andra med ett grepp om nyckeln utan att röra sig. Han var rädd att han antingen gjorde något väldigt dumt, väldigt ohyfsat eller bara rent korkat. Ändå kändes det som om han inte ville överväga några alternativ.
Han kunde inte ens föreställa sig i Stephens lägenhet utan Fifer. Hennes luktsinne och observationsförmåga kändes ovärderlig. Han behövde henne.
Frågan var bara om det var något han kunde begära av henne om det Alice sa stämde.

Chris låste bilen efter sig och gick fram till Fifers dörr.
För ett ögonblick tvekade han innan han tryckte på ringklockan.

Tystnaden segade sig förbi och han övervägde att trycka på ringklockan igen när han hörde dörren klicka till.
Den gled upp på glänt och Fifer dök upp i dörrspringan.
Hon gav honom en misstänksam blick. Hennes pyjamasbyxor såg ut att vara en storlek för stora och upptill hade hon bara ett linne på sig. Håret var aningen rufsigt som om hon nyligen stigit upp.

”Hej... Stör jag?”
Hon svarade inte först.
Hennes blick gled bort till firmabilen innan hon såg på honom igen.
”Ville du något?” undrade hon.
Han harklade sig och drog handen genom håret.
”Vi fick in en kille i morse som visade sig vara killen på fantombilden. Jag är på väg till hans lägenhet... Jag ville se hur det var med dig först.”
Hennes blick granskade hans ansikte för ett ögonblick.
”Jag menar... Är du sjuk, eller... är det något annat?” frågade han försiktigt när hon inte svarade.
Hon flackade iväg med blicken mot något längre bort.

Han lät tystnaden vara en stund innan han gjorde ett nytt försök.
”Jag skulle verkligen behöva ha dig med på det här... Är det något jag kan göra för att underlätta för dig? Jag menar... Kan jag hämta något åt dig? Är det något du behöver?”
Hon mötte hans blick och höll den stadigt.
”Menar du att du är villig att göra en uppoffring?”
Hennes fråga hade en kylig underton.
”Det är nog inte jag som gör en uppoffring här.”
Kylan såg ut att smälta bort ur hennes blick.

Efter en stunds övervägande steg hon in i lägenheten innan hon höll upp dörren för honom.
Med en knyck med huvudet bjöd hon honom att stiga in.

Chris steg in i en sparsamt möblerad hall. Framför honom fanns en korridor som såg ut att leda till ett sovrum. Åt ena hållet fanns ett kök och åt andra låg ett vardagsrum.
Hon hade knappt något alls på väggarna, vilket fick lägenheten att kännas kal och avskalad.

Det blev med ens mörkare när dörren stängdes bakom honom, även om ljuset som silades in mellan persiennerna i rummen spred ett gråaktigt sken.
Osäkert lät han blicken svepa över omgivningen i den spartanska lägenheten då ingenting kändes särskilt personligt. Han antog att hon hyrde lägenheten färdigt möblerad och inte hade satt någon egen prägel på den än.

Fifer gick förbi för att ställa sig framför honom. Hon lade händerna på höfterna, vilket fick henne att se bestämd ut.
”Om du vill ha med mig på jobb igen så finns det något du kan göra, men det är ganska personligt.”
Han nickade knappt märkbart och väntade på att få höra vad saken gällde.

Fifer suckade.
”När man löper går det knappt att tänka på annat och att ta saken i egna händer fungerar inte som det ska. Vad som däremot hjälper är att rensa skallen med hjälp av någon annan. Då kan man vara klartänkt i några timmar utan att annat ständigt läcker till ytan... Det är svårt att förklara, men kortfattat så kan du rensa huvudet på mig tillräckligt för att jag ska kunna komma med på jobb om du följer med mig till sovrummet en stund... Är du villig att göra den uppoffringen för att få med mig till den här lägenheten?”