Lögnens Änglar 🇸🇪

10. Nyårslöfte

Chris lutade sig tillbaka i stolen med en duns och gned händerna över ansiktet.
Fifer tog blicken från sin skärm för att snegla på honom.
”Hittade du något?”
Han avslutade sitt gnuggande med att dra fingrarna över ögonen och suckade djupt medan han lät blicken klarna igen.
”Inte ett dugg. Över 300 profiler på fällda brottslingar med villkorliga domar, misstänkta, ungdomar med samhällstjänst och så vidare, men inte en enda som liknar på vår fantombild.”
Han lade armbågen mot stolens armstöd och lutade hakan i handen. I ögonvrån såg han Fifer ge honom en medlidsam blick.
”Då vet vi att han inte är dömd sedan tidigare. Alla poliser i distrikten omkring oss har fått se bilden, den finns på sidor med efterlysningar och viss tidningar har publicerat bilden. Det är bara en tidsfråga innan vi får in tips.”
Han mötte hennes blick och nickade.
Hon hade förstås rätt, även om han ville lösa fallet så snart som möjligt innan någon annan råkade illa ut.

Tanken fick honom att räta på ryggen och dra ett anteckningsblock till sig.
Fifer iakttog honom medan han snabbt krafsade ner några siffror på pappret.
Han granskade sedan sina anteckningar innan han rätade på ryggen igen.
”Vad?”
Fifer såg att han kommit på något och verkade nyfiken på vad han kunde dela med sig av.
Han knackade lätt med pennan mot pappret.
”Med tre offer kan vi börja jämföra intervaller på morden... Lucy Galveston försvann den 1:a oktober och hittades den 26:e. Marine försvann i början av september och hittades samma dag, men hade legat där i nästan en månad. Nu har vi Manila Emmerich som försvann den 10:e december och hittades den 28:e december. Det finns helt klart ett mönster här. Marine försvann först och vi förutsätter att hon försvann i början av månaden. Om det stämmer så behåller mördaren kroppen i ungefär tre veckor innan den dumpas. Sedan väntar mördaren i ungefär en vecka innan nästa offer förs bort. Sedan får vi förstås räkna med att mördaren kan stöta på hinder eller kanske inte hittar ett passande offer på första försöket, men mönstret är tydligt. En vecka för att hitta ett offer och offret behålls i tre veckor.”
Han mötte Fifers blick och hon nickade.
”Offren är ganska lika dessutom. Unga, ensamma kvinnor i tjugoårsåldern. De är alla vad jag skulle anse som vackra, även om de inte har samma drag eller någon gemensam hårfärg”, fyllde hon i.
”Det betyder dessvärre att det nästa vecka kommer att försvinna en ung kvinna, om vi inte får stopp på mördaren nu”, avslutade han.

Det blev tyst i rummet en stund innan Fifer rätade på sig och skakade på huvudet.
”Vi får hoppas att mördaren ser efterlysningarna och kanske drar fingrarna åt sig om han vet att vi är efter honom. Det kanske fördröjer eventuella försök tills vi lyckas få tag i honom?”
Chris uppskattade hennes försök att muntra upp honom, men han hade svårt att se det som sannolikt. Om killen på fantombilden var mördaren och han kände till efterlysningen var chansen större att han fick bråttom med nästa offer och att han gjorde vad han kunde för att byta utseende. Att raka sig och ta av sig piercingarna var inte så svårt.
Poliser var kanske tränade att känna igen efterlysta även om de ändrade sitt yttre lite, men de flesta civila var inte det.
Sedan fanns risken att killen gick under jorden och började mörda igen om några år, vilket var ännu värre. På det sättet kunde han utföra många mord innan de fick tag i honom.

Chris var precis på väg att svara Fifer när Alice steg in i rummet.
”Hur går det?” frågade hon glatt.
”Trögt”, svarade han.
Alice kom fram och satte sig på hörnet på hans skrivbord.
”Det är trots allt nyårsafton. Lite nyårsfirande borde väl lätta stämningen?”
Hon lade huvudet på sned och såg hoppfullt på honom.
Chris suckade och ryckte på axlarna.
”Det känns ganska tveksamt.”
”Vi är några som planerar att gå till det populära innestället. Ni borde hänga med.”
Alice såg hoppfullt från Chris till Fifer.
”Menar du Silver Bee?” undrade han.
”Precis.”
Chris såg på Fifer.
Hon skakade på huvudet.
”Nattklubbar fungerar inte för mig. För hög volym. Med min hörsel är tinnitusringet i öronen värre än bakfylla.”
Chris såg tillbaka på Alice.
”Hemskt ledsen, men jag firar endast nyår på puben. Det är mycket behagligare stämning där. Musik som överröstar alla samtal, blixtrande lampor och en massa dans är inte min grej.”
Alice såg besviken ut för ett ögonblick innan hon reste sig.
”Nåväl. Jag försökte i alla fall. Det är bara att säga till om ni ändrar er.”
Hon gick nästan skyndsamt ut ur rummet.