Är vi verkligen bara grannar?《o.e》

Flytta

Jag gick ut från mitt tomma rum och gick ner till den tomma hallen.

"Kom, nu startar vi ett nytt liv och försöker göra det så färgglatt som möjligt" sa mamma och kramade mig.

"Japp... ett färgglatt liv." sa jag och suckade.

Vi gick till den proppfulla bilen där Theodor redan sitter i och leker med sina nallar.

Jag öppnade dörren till baksätet och satte mig vid den högra sidan och satte på mig säkerhetsbältet. Theodor sitter i sin barnstol vid vänstra sidan.

Mamma startade bilen och plötsligt skrek jag till.

"NEJ VÄNTA!" skrek jag och knäppte upp säkerhetsbältet och sprang till bakgården på vårt snart gamla hus.

Jag sprang till en lila jordhögen vid staketet som skiljer trädgården och skogen åt. Jag kastar mig ner på knä och tittar på jordhögen.

"Tova... Detta är inte ett vanligt hej då. Denna gången är vi inte bara på en semester. Vi flyttar... Så nu säger jag förväl till dig och jag hoppas att du är snäll mot de människorna som flyttar in i vårt gamla hus. Så... Hej då Tova, vi ses nån gång där uppe hoppas jag. Det kan dröja 70 år. Kanske mer eller mindre men vi möts till sist. Du är säkert med pappa där uppe och pratar med han varje dag. Men nu måste jag säga förväl. Förväl Tova. Jag älskar dig" sa jag och torkade en tår ynder ögat. Sakta reste jag mig upp och borstade av smutset från knäna och började gå mot bilen som fortfarande brummar av den påslagna motorn.

"Tova...?" frågade mamma och tittade på mig med en sorgsen blick.

"Aa" sa jag och tittade mot vårt hus som om bara några timmar inte är vårt lämgre.

Jag satte på säkerhetsbältet igen och mamma startade bilen och vi kör nu den långa resan mot Stockholm.

"Du sa förväl va?" hörde jag Theodors röst säga.

"Aa" sa jag och tittade på han med en sorgsen blick.

Tova var min kanin. Jag fick henne av pappa när jag fyllde 5 och jag älskade henne verkligen skit mycket. Men så när jag var 14 så dog hon. Då blev jag ännu mer deprimerad än vad jag redan var efter pappas död som hände 3 år tidigare.
Men varje gång vi skulle på semester eller vara bort några dagar så säger jag hej då till henne för jag känner att jag inte bara kunde åka utan ett hej då. Så jag har sagt hej då till henne varje gång vi skulle iväg sen jag var 14... Och jag gör detta för att vi får alltid tur då. För en gång när jag glömde säga hej då till henne så blev jag, mamma och Theodor sjuka i en månad. Så nu var jag tvungen att säga förväl till henne för att både få tur och för att jag aldrig kommer komma tillbaka pågrund av att vi flyttar till Stockholm och jag kan inte gå in i de nya ägarna av vårt gamla hus' s trädgård....

Jag tog fram mina hörlurar och satte på "Superheroes" av The Script. Sen lutade jag mig tillbaka mot sätet och somnade.