Jag vaknade av att in klocka ringde, 4.30. Suck tänkte jag. dags att börja jobba. Jag hade så mycket att göra idag, jag ska städa hela huset, göra frukost, tvätta och gå en massor av ärenden till min mor och far. Eller ja, de är mina föräldrar men jag får aldrig någonsin tilltala dem mor och far utan det blir alltid Ms. Magina och Mr, Magina. Kul va?
Jag hoppade smidigt upp ur sängen och smög till badrummet för att börja dusha. Jag tittade på mig själv i spegeln och in i mina gröna ögon. De var vackra, djupa och man såg en otrolig mängd av hopp i dem. Tänk om det kunde vara så.
Jag sprang snabbt in i dushen och skyndade mig att tvätta mitt långa bruna hår. Jag försökte njuta men jag kunde inte för det kalla vattnet fick mig att frysa något enormt. Jag vet vad ni tänker “inget varmvatten?”. Jo vi har varmvatten men jag får inte använda det då det ska räcka till mor, far och min bror. En av de härliga sakerna med att vara den med lägst rang i familjen.
Jag gick ut i dushen och fram till spegeln i mitt rum (eller ska jag säga skrubb?) tog fram mina slitna kläder som bestod av en sliten klänning som gick ner till vaderna i någon brunatig färg. Jag kan inte ens komma ihåg vilken färg de hade varit från början kanske vit?. Innan jag klädde på mig tittade jag ner på min högra axel, mitt födelsemärke syntes tydligare och tydligare för var dag. Födelsemärket är ett väldigt udda för att vara ett födelsemärke. Det ser ut som klättrande rosorläng med övre delen av axeln. Jag ignorerade det och gick vidare med förberedelserna. Jag började med att tupera mitt hår och sätta upp det i en knut uppe på huvudet innan jag satte på mig min hatt och sedan satt jag in de bruna linserna i ögonen. Men nu kom det värsta och det var att “sminka” mitt ansikte så att min felfria hud inte syntes. Jag vet att allt jag gör bara är konstigt och sjukt i era ögon men jag gör det av anledningen till att jag ska se sämre ut en de andra i familjen. Jag ska inte synas över huvud taget och mina ögon är väldigt speciella till färgen här där jag bor så jag ska inte synas som sagt. Om jag inte gör detta kan jag nod vänta mig en argsint Mr. Magina som mest troligt kommer att misshandla mig med slag. Han vill nog inte heler att någon ska känna igen mig konstigt nog…
Jag började med att göra frukost till de andra i familjen och idag blev det en stor buffé med allt från ninguabär till äggröra till pannkakor. Men själv fick jag äta lite knäckebröd och ett glas vatten. Jag gick sedan upp och väckte familjen i huset och jag fick hjälpas åt se till så att mamma fick på sig sin korsett och sin vita långa spetsklänning och underkjolar och fixa håret på henne. Det var lite konstigt att se på min mor, oj, förlåt, Ms. Magina menade jag. Hon var så olik mig så att jag knappt förstod att vi var familj. Medan jag hade mitt långa ljusbruna hår och gröna ögon så hade hon medellång kolsvart hår och svarta ögon. Hon var även betydligt mycket kortare än mig, kanske 165 cm lång elle så. Mr Magina var inte heller lik mig och inte min bror heller. De båda hade rött hår och var drygt 178 cm långa. När jag hade gjort detta så skulle jag iväg på en längre resa för att hämta hem Mr. Martingas varor till butiken. Han sålde mediciner till folket och var läkare så de var dessa varor jag skulle hämta i huvudstaden. Men dit var det två 1 och en halv dags ritt så jag packade ihop saker så som ”sminket” och tjänarkläderna. Sen red jag iväg. Jag red förbi Madam Tuffos affär där hon sålde mat och kläder. Hon var verkligen jättesnäll och hon tyckte om mig mycket så jag fick ibland gratis matoch kläder av henne och idag var inget undantag. Jag mötte hennes varma blå ögon och sa hej.
”Var hälsad madam Tuffo” sade jag och neg mot henne
” Hej Darcie, du behöver inte vara så formel kalla mig bara Bea” sa hon tillbaka
Jag nickade och Bea sprang in bakom disken och kom ut med två sadelväskor och gav dem till mig.
”Här har du” sa hon
”Vad är det” frågade jag henne nyfiket.
”Den ena väskan är fylld med mat och den andra väskan är fylld med dushkräm och kläder” sa hon glatt
”Åhh tack så hemskt mycket Bea” Tackade jag henne glatt.
”Seså, gå nu så att du kan hämta varorna i tid” pushade hon mig och jag sprang ut på lätta fötter efter att jag sagt tack till Bea.
Jag red iväg och jag var så glad för att hämta varor till Mr. Mantinga för det var så nära fri jag kunde komma.
