Evelinas perspektiv
-----------------------------------------------------
Evelina öppnar sakta ögonen. Hon ser sig omkring. Vart är hon? Och varför kan hon knappt röra på armen?
- Evelina! Du lever! utbrister Hilda som sitter bredvid henne. - Klart jag lever? Varför skulle jag inte göra det? undrar Evelina.
- Har du tappat minnet?
- Det minns jag inte, svarar Evelina lurigt.
- Tur att du är dig själv iallafall.
- Ja men vart är jag? Och vart är mamma och pappa?
- Du är på sjukhuset, du har brutit nyckelbenet.. Helene och John är och pratar med en läkare.
- Har jag brutit nyckelbenet?! Men då kan jag inte rida på.. på.. ähum..
- Finess? föreslår Hilda.
- Ja juste det är så han hette!
- Det är ett sto... Du har nog blivit lite glömsk ändå..
Evelina ser sig omkring igen. Rummet är ganska stort och har ett fönster. Väggarna är ljusblåa. Hon känner efter. Sängen hon ligger på är obekväm och hon har ont i huvudet. Mycket, mycket ont.
- Jag är törstig, säger hon.
Hilda, som sitter på en svart pall bredvid henne, pekar på det lilla bordet bredvid sängen.
Där står en plastmugg med vatten i. Evelina försöker sträcka på sig, men förgäves. Varför kan jag inte röra på mig?! Aj mitt huvud! tänker hon.
Hon börjar hyperventilera och försöker sätta sig upp, men det är som om kroppen har låst sig. Hon skriker rakt ut. Hilda blir vettskrämd.
- Hallå! Doktorn kom hit! Hon är okontaktbar! ropar Hilda.
In i rummet kommer Evelinas föräldrar och tre läkare rusandes.
Helene har panik i ögonen, John likaså.
- Snälla doktor, gör något! ber Helene och börjar gråta. Min dotter!
Doktorerna ger Evelina syrgas.
Men Evelina är inte medveten om paniken i rummet längre. Hon är inte medveten om någonting.
YOU ARE READING
Lose A Friend
Short StoryEn story om Evelina, 13 år, som älskar hästar. Hon har ingen egen häst, men en sköthäst på ridskolan. Hon är överlycklig, men allt går inte som planerat och världen känns mörk. Efter en olycka blir hon rullstolsbunden och kommer hon någonsin kunna...
