A Neverland Tale [PAUSAD)

Kapitel 1 Döden Nalkas

För att undvika förvirring måste jag bara säga att berättelsen till en början handlar om Mika som mycket ung, hon blir äldre senare!

Solens sista strålar sken rött i horisonten när Nathaniel ropade högt:

"Kapten! Skepp i sikte, rakt norrut!"

Mannarna ombord fick plötsligt bråttom. Från att ha suttit halvsovandes intill masten eller slumrandes mot relingen satte de fart att ordna med det vackra skeppet Videllias segel. De justera också sina vapen för det var ovanligt att de stötte på andra skepp. Man kunde aldrig veta om människorna ombord var vänligt sinnade eller inte. Kaptenen som hört utkikens yttrande lade ifrån sig den gamla sagoboken och kysste hastigt sin dotters panna. När dörren var stängd bakom honom röt han ut order såsom bara en kapten kan.

"Styrman, håll kursen! Richard, Magnus surra repen! Nathaniel, ner på däck pojk!"

Det andra skeppet stod stilla när de långsamt gled upp jämsides. Dess väldiga segel kastade en mörk, mörk skugga över deras egna däck. Luften kändes med ens kallare. Inga rörelser syntes i mörkret på andra sidan, men alla var på sin vakt och stämningen var spänd.

Bakom den oroliga besättningen smög en liten flicka i nattlinne ut ur sin fars hytt och gömde sig bakom några trätunnor. Hon hade hoppat ur sängen så fort hennes far gått, för att se varför det blivit sådan uppståndelse. Nu var det mörka läskiga skeppet bredvid deras och hon stirrade förbluffat på det. Hon var på motsatt sida av däcket från var hennes besättning stod. Alltså så långt bort från det främmande skeppet som det gick. Härifrån kunde ingen av de andra se henne. Själv såg hon klart och tydligt de andra. Där framme var Greaves med sitt orangea skägg, Gaston hade kommit upp från köket och höll sin kökskniv i handen, Magnus och Richard stod längst fram och längre bak stod Nathaniel och såg rädd ut. Det fick henne att le för det brukade vara han som retade henne för att vara rädd för saker. Som mörker till exempel, och det här skeppet var verkligen mörkt. Som om träet det var byggt av hade smörjds med tjära.

För att kunna se bättre smög hon till några tunnor en bit fram. När hon stannade och kikade runt den här gången kunde hon se sin far. Han stod rakryggad och såg sådär stark ut som han brukade göra. Hon var så stolt över att det var hennes pappa.

Så steg en man med mörkt lockigt hår ut ur mörkret från det andra skeppet. Hans steg fick en att vilja backa, han utstrålade hotfullhet och makt och det värsta var hans mördande och genomträngande blick när den gled över Videllias besättning. Han hade en kaptens hatt och svarta rock. De långa ärmarna fick den att se för stor ut då de gick ner hela vägen över händerna. Hon blev rädd för vad som skulle hända, hon ville springa fram och dra sin pappa därifrån samtidigt som hon var paralyserad av skräck för den här mannen. Hon kände på sig att det här inte skulle leda till något bra.

Tyst sa mannen något, för tyst för att hon skulle kunna höra, som fick kapten Williams ansikte att blekna. En kall bris hann blåsa i hennes hår innan svarta plankor sköts fram ur mörkret från det andra skeppet. Kapten William rörde inte en min men hans käkar blev spända liksom hans kropp. Den otäcka mannen använde en planka för att kliva över på Videllia. Besättningen drog misstänksamt sina vapen och några backade men William stod kvar och mötte mannens blick. Denne hade armarna utsträckta i en lugnande gest trotts den laddade situationen. Han tog sen några avslappnande steg mot kaptenen, leendes, fortfarande med armarna utsträckta. Flickan stirrade på mannens rygg som nu var vänd mot henne. Det verkade som om han pratade med hennes pappa men hon var inte säker. Som tur var kunde hon fortfarande se sin fars ansikte.

Sedan sa mannen något som fick hennes pappa att se rädd ut, han som aldrig blev rädd för någonting. I alla fall inte vad hon visste. I nästa sekund hände det omöjliga, det som bara inte kunde hända. Mannen högg kaptenen i magen med något i sin vänstra hand. Hon blev för chockad för att skrika men som av reflex satte hon händerna för munnen. Mannen släppte greppet om kaptenen, hennes käraste far, som föll ner på knä med armarna om det dödliga hugget. Med en röst som fick det att gå rysningar genom ryggraden röt den hemska mannen ut en kort order.

Kanoner avlossades, världen tycktes kollapsa och allt snurrade plötsligt runt. Män vars röster inte tillhörde besättningen skrek och skrattade. Hon fann sig själv liggandes på mage mitt på däck. En kanonkula hade sprängt sönder reling bara en bit från där hon suttit. Fort kravlade hon sig upp till ståendes i kaoset. Med ett öronbedövande knakande höll något på att gå sönder bakom henne. Det var mittmasten som gått av efter att den träffats av flera kanonkulor. När den väldiga masten landade på skeppet krossades golvet och träflisor sprätte upp i luften.

Hon tappade balansen vid rörelsen som följde och tummlade ner i öppningen till förrådet vars gallerlucka hade lossnat från gångjärnen. Hon hann tänka att det skulle göra ont att landa när iskallt vatten istället för hård mark slöt sig om henne. Paniken fick henne att öppna munnen varpå hon svalde en massa saltvatten. Som tur var fick hon fotfäste och kunde trycka sig upp. Hostandes och med tårarna rinnandes förstod hon att skeppet läckte in. Hon brukade inte få gå ner i förrådet när de seglade och kunde därmed inte orientera sig alls. Tunnor och lådor flöt omkring huller om buller och vattnet steg snabbt med ett väldigt brusande. Ljuset kom ovanifrån, från luckan, men det var inte något vanligt ljus längre. Hon insåg att skeppet börjat brinna däruppe.

Ljudet av skottlossning och svärdsklingor som möttes nådde hennes öron men inte särskilt högt. Ljudet av brusande vatten överröstade hennes tankar. Genom att stapla lådor på varandra skulle hon kanske kunna nå upp till öppningen tänkte hon med panik. Hon var på väg att vada ut till en låda när något fick skeppet att kränga till. Hon landade på alla fyra i vattnet och i nästa sekund forsade allt mot henne. Skeppet höll på att välta över! Inga och alla tankar verkade krocka i hennes huvud när hon väjde för tunnor som kom farandes. En låda träffade henne snart i sidan och hon hamnade under vatten.

Utan att tänka på det svidande saltvattnet öpnnade hon ögonen. Genom vattnet kunde hon se en röd fyrkantig yta, det måste vara förrådsöppningen. Med armar och ben försökte hon ta sikte på det röda. Hennes pappa hade lärt henne att simma och hon försökte men kom ingenstans. Lungorna började göra ont och hon kände hur hennes kropp sögs bakåt, mer och mer. Den röda ytan försvann och allt blev ett virvlande mörker. Hon slog kullerbyttor i vattnet, krockade med hårda kanter och rev sig på vassa brädor i en allt högre hastighet. Ett tag kände hon ingenting, som om hon tappat medvetandet.

Rätt som de var så var världen stilla igen. Det blå havet tryckte sig kallt över allt mot hennes kropp. Hon kunde inte förmå att röra sig. Allt var suddigt och mörkt förutom något avlångt och brunt som långsamt steg mot hennes nästan livlösa kropp. Svarta prickar började dansa framför hennes synfält och smärtan i hals och lungor kunde inte bli värre. Hon var omedveten om att hon steg till ytan med en träbit av fartyget under sig.

På något sätt förstod hon att hon var ovanför vattnet, nattluften fick henne att skaka av kyla. Vagt medveten om det drog hon in luften i snabba, rosslande andetag. Saltvattnet hade hon på något sätt fått ur sig. Mika öppnade ögonen och fick se resterna av ett skepp som brann klarrött i natten längre bort. Sedan försvann verkligheten och en mörk sömn tog över hennes sinne.