A Neverland Tale [PAUSAD)

Kapitel 5 Förblindande Smärta

Ljuset stack i ögonen när dörren äntligen öppnades. Hon hade varit vaken hela natten och trots det var hon inte trött. Efter att Smee rusat från henne som om hon försökt bita honom hade hon förundrats över armbanden. Men efter ett tag hade hon struntat i dem, hon hade minst sagt viktigare saker att tänka på.

Ner för trappan och genom korridoren kom mannen som spottat på henne tidigare. Strupen snärjdes ihop på henne. Utan ett ord ryckte han upp celldörren, som tydligen inte var låst, och började ta loss hennes bojor. Lukten av svett och smuts stack henne i näsan när han kom nära inpå henne. Hon började få svårt att andas, inte av stanken utan för att hon var så rädd.

När hennes händer var fria hade hon inte kraft nog att hålla sig uppe utan föll ihop i en hög på golvet. Händerna skavde där bojorna nött mot huden och hon gnuggade sina handleder. Hon rycktes plötsligt upp från golvet i armen och släpades mot trappan. Där fick mannen tydligen nog för hon slängdes upp på de översta trappstegen.

"Gå upp på däck unge, nu innan jag tappar humöret."

Hon stapplade upp på skakiga ben. Väl utomhus blev hon bländad av ljuset och kände sig väldigt sårbar. Hon visste inte vad hon skulle förvänta sig heller. Skulle hela besättningen slå henne sönder och samman? Eller var det ödet nedanför plankan som väntade henne? Oavsett vad hade hon en sista önskan. Att ge kaptenen, hennes fars bror och mördare, en kniv i magen eller vad som helst som kunde orsaka smärta.

När ögonen hade vant sig, såg hon hur de flesta män stod och väntade på henne. De var utspridda den här gången och hon hade aldrig känt sig så iakttagen som hon gjorde när hon tog några försiktiga steg framåt. Några av dem viskade, andra såg roade ut, men ingen närmade sig henne. Var det nu hon borde kasta sig över bord?

"Ah! Brorsdotter, så trevligt att se dig på benen."

Bakom henne stängde kaptenen tyst dörren efter sig. I hans innerficka låg metallflaskan med gift tryggt.

"Ditt monster, kalla mig inte brorsdotter" sa hon utan att tänka efter.

"Järv tunga för att vara så hjälplös. Eller just det, du kan faktiskt försvara dig själv eller hur?"

Kalla kårar grävde sina fingrar kring hennes kropp. Tanken på att plågas en sekund till av den där hemska smärtan. Kapten Krok såg hur flickan förlorade all färg från ansiktet och darrade på underläppen. Skräckslagen var ett klent ord för vad den här tjejen kände för armbandens magi. Hon skulle inte riskera att uppleva det igen om så hennes liv hängde på det.

"Tänkte väl det"

Kaptenen började röra sig över däcket samtidigt som han tog metallflaskan med gift ur sin ficka. Han stannade ett par meter framför flickan som såg ut som om hon skulle hoppa på honom.

"Du undrar förstås vad som kommer hända härnäst. Om du är en duktig flicka och lyssnar kan jag förklara för dig."

Efter en stunds tystnad sa hon med spydigheten nära,

"Jag lyssnar, för jag har väl inget val?"

Krok förundrades över flickans... vältalighet? Ja hela uppenbarelsen på något sätt. Hon var då inte mer än tio år, eller? 6 år gammal? Han visste inte säkert, ämnet var knappast något som intresserade honom. Barn som barn.

"Nej det har du inte. Du förstår, jag har länge varit intresserad av de fördömda och jag har fascinerats över vad de kan åstadkomma. Du kan komma väl till pass förstår du flicka lilla."

Han pillade på metallflaskans kork och gick med lugna steg en bit runt flickan innan han fortsatte,

"Den här flaskan innehåller ett gift som kommer få dig att glömma det du sett, glömma vad som hänt här på mitt skepp och såklart glömma vem som egentligen mördade din far. Istället kommer dina minnen ändras till en historia jag själv har hittat på, och där står en annan person för mordet. Jag kan utan tvivel slå fast vid att du kommer använda din kraft för att söka hämnd, till min fördel den här gången."

Mika stod som förstummad, hade hon hört rätt?

En fiskmås skri var det enda som störde tystnaden innan kaptenen enkelt sa:

"Mannar"

Mika reagerade blixtsnabbt när de närmsta männen försökte fånga henne. Hon rusade mot relingen, egentligen utan att tänka, och tog språnget. Stora händer greppade tag runt hennes midja när hon va halvvägs över relingen.

"Var inte dum raring, jag tänker inte låta dig bli hajmat bara sådär.", sa kaptenen nonchalant när hon släpades fram till honom.

"Du kan inte göra såhär", skrek hon bestört. Hon försökte slita och dra för att komma loss.

"Åh jo det kan jag" svarade han enkelt.

Kaptenen nickade åt en av männen som tog tag i hennes hår och drog hennes huvud bakåt. Andra höll fast i hennes armar och ben så att hon skulle vara alldeles stilla. Paniken växte när Krok närmade sig med en liten metallflaska öppnad och redo. Herregud nej, det här får inte hända! Jag kommer döda en oskyldig och ha Krok vid min sida!

"Det här kan svida en smula" sa han leendes och tryckte krokens svala fäste mot hennes panna.

Någon tvingade henne att hålla ögonen öppna. Hon förstod inte vad som hände längre men varje nerv i hennes kropp vill ta sig bort från den där flaskan. Hon slet och drog men inget hjälpte. Det elaka flinet blev större när han började luta flaskan. En blodröd droppe hängde ut och Mika slutade andas för stunden. Droppen växte till maximal storlek för att tillslut lämna flaskans öppning.

Så snart den träffade hennes öga spred den sig över linsen och fick allt att se suddigt ut. Sedan kom smärtan. Vätskan gjorde så ont att hon inte fick ur sig ett ljud. Inte förens nästa droppe landade i ögat på henne. Hennes omänskliga skrik fick fiskmåsarna att lyfta och flyga iväg.

Återigen hjälpte inte hennes försök till att bryta sig loss. Tre droppar i varje öga fick hon innan de som höll fast henne släppte taget. Hon tog sig för ansiktet, världen snurrade för hennes inre, hon kände sig varm i ena sekunden och iskall i andra. Hon fortsatte skrika tills omvärlden inte längre bestod av något som var verklig. När hon tystnade hade hennes forna jag tynat bort av det frätande giftet.