A Neverland Tale [PAUSAD)

Kapitel 4 Mystiska Smycken

Hennes drömmar var så konstiga. Konstiga men underbara, det kändes som om hon svävade på moln. Överallt lyste glittrande guld som värmde likt solens strålar. Någonting mystiskt men lekfullt höll sig i utkanten av hennes synfält. Det var där gång på gång där hon stod eller svävade, vilket det nu än var. Hon skymtade något grönt ibland, ibland också något rött… men varje gång hon kom för nära med att se så tycktes det mystiska försvinna ur tomma intet. Som om det tagit ett skutt upp i luften för att lämna henne oförstående och förvirrad. Trotts det, surrade hennes kropp av ren lycka.

En hög smäll från en igenstängd dörr fick henne att vakna abrupt och hon var tillbaks i sin cell. Ner för den breda trappan kom två män. En av dem bar en fackla som lyste upp slitna kläder och ärrade kroppar. De hade fula tänder och smutsiga ansikten, definitivt pirater. Facklan var den enda ljuskällan så hon förstod att det måste vara natt. Hon undrade som hastigast hur länge hon varit utslagen, några timmar? Några dagar? Hon följde dem vaksamt med blicken då de kom närmre, hjärtat slog fortare inför vad som skulle ske härnäst. Hon försökte inte ens att verka orädd längre.

De gick förbi henne och facklan slöts nästan helt av mörker då de fortsatte långt till vänster. I det svaga ljuset tyckte hon sig urskilja tunnor som stod staplade på varandra och var hopbundna av tjocka rep. Efter en del dunkanden kom de tillbaks, bärandes på var sin tunna. De innehåller säkert rom, eller vad nu pirater dricker sig fulla på, tänkte hon. Piraten utan fackla gick efter den andre förbi hennes cell. Men han tvekade. Till hennes förtvivlan stannade han och ställde ner tunnan. Hon försökte trycka sig så långt bak mot väggen som möjligt när han flinandes kom närmre. Han tog tag i gallret med sina nävar och stirrade på henne. Hennes blick gick mot hans armar. De var röda och såriga av brännskador. Skador som måste göra väldigt ont och som hon orsakat. Utan förvarning ryckte han fram en hand mot henne genom gallrets springor. Till hans förtjusning pep hon förskräckt till. Granskandes gick hans motbjudande blick upp och ner för hennes kropp. Han harklade sig sedan ljudligt och loska saliv träffade hennes hals. Blickstilla såg hon på hur mannen tog upp sin tunna igen och hur de båda gick upp för trappan och ut. Hon andades ut och skämdes för att ha visat sig rädd för mannen. Dörren hann knappt stängas förrän en helt annorlunda figur kom in, jämfört med de muskulösa männen. Smee bar på en bricka i ena handen och en fackla i andra. Utan att titta henne i ögonen satte han facklan i en hållare i hörnet på hennes gallerbur. Han fifflade sedan upp en nyckelknippa ur byxfickan och öppnade burens dörr. Äntligen såg han på henne. Han hade ganska stora buskiga ögonbryn i samma färg som hans hår, glasögonen hade som vanligt halkat ner på näsan som var röd av utomhuskylan. Hon hatade sig själv för att tycka han såg snäll ut, för det var han inte. Hon kände igen den här typen av människor från sin fars resor. Män som Smee gjorde allt deras överordnade ville utan att så mycket som blinka. De tänkte aldrig efter om det dem gjorde var rätt eller fel utan de gjorde helt enkelt allt för att rädda sina egna skinn. Själviska kryp. Det var skönt att för en gångs skull slippa vara rädd. Den känslan var hon trött på sedan länge. Nu lät hon hatet ta övertaget.

Försiktigt tog han upp en sked med soppa med darrande hand. Han höll den menande framför hennes mun och hon måste erkänna att hon var frestad. Motståndet höll inte länge och trotts förödmjukelsen att bli matat tog hon ivrigt skeden i mun. Smaken var stark av purjolök och salt, fast vad som helst hade smakat bra. Hon lät däremot inte lättnaden visa sig i hennes ansikte. Hatet fick utrymme i hennes blick mot den knubbiga mannen. Han verkade märka detta och till hennes förvåning såg han rädd ut. Hans kroppshållning var vaksam och försiktig.

”Tur du har som får överleva, ett öde nedanför plankan är inte vackert ska du veta” sa han tyst och tittade ner på brickan som det förutom soppskålen stod en mugg med vatten på.

Muggen tog han med sin fria hand och släckte sin törst med innehållet, utan minsta tecken på skuldkänslor. Hon bara gapade, vattnet hade hon behövt dubbelt så mycket som soppan. Hoppas vattnet smakar lika äckligt. Han förde en ny sked soppa till hennes mun. Vid anblicken av hennes ilska flackade han skärrat med blicken mellan hennes ansikte och något vid hennes händer. Hon rynkade pannan och tittade upp, för Smee var urdålig på att dölja sin rädsla. Den speglades klart och tydligt i hans blick då han fick bråttom ut ur cellen. Hon brydde sig knappt om honom. En liten röst ville skrika åt honom att ge henne mer mat, men resten sökte efter svar på hans konstiga beteende. Det enda konstiga ovanför henne var fyra stycken armband som prydde hennes arm. De blänkte i ljuset av Smees fackla, som försvann bortåt i korridoren och som snart var ute genom dörren. Men när dörren stängdes var inte mörkret kompakt som hon trodde det skulle vara. De tunna och grå armbanden lyste och glänste eldrött i natten, som om de avspeglade en brinnande eld.

Kapten Krok satte vinet i halsen och spillde ut halva glaset över sig när Smee kom inrusande.

”Hon har fyllt dem! De är redan förbrukade! Kapten hon…! Vi måste, hon…”, rädd som en hare stampade Smee på stället och pekade ut från var han kommit.

”Vi måste göra någonting kapten, innan elden slipper lös på skeppet”, fick han tillslut ur sig med en tung utandning. Bara vägen från cellen till kaptenens hytt hade gett honom andnöd. Patetiskt.

”Och du är fullständigt säker på att alla band lyser av kraften? Det var inte bara din dåliga syn som spelade dig ett spratt?”

Kaptenen såg ner på sin vita skjorta innanför rocken som var blöt av vin. Smee fattade vinken och drog fram en ren tygbit som kaptenen snappade åt sig.

”Jag är helt säker kapten, alla fyra lyste av eldens kraft.”

Kaptenen reste sig upp och slängde duken i ansiktet på Smee när han gick förbi honom. Hela han log av vetskapen om hur kraftfull hans brorsdotter till vapen var. Till Smees oro var kaptenen tyst.

”Ska ni inte göra… någonting, kapten?”, Smee såg ängslig ut när han vek ihop duken.

”Jag hinner ordna ett nytt armband till imorgon, kanske, innan vi sätter igång processen. Tills dess lär hon inte ens våga tänka på att försöka. Oavsett om hon misstänker något efter att ha sett er fly vid åsynen.”

”Självklart kapten”, svarade Smee och såg sig omkring. Var skulle han ta vägen nu? Var de klara?

”Ut.”, sa kaptenen tillslut så att Smee raskt försvann.