A Neverland Tale [PAUSAD)

Kapitel 8 En Falsk Verklighet

Täcket hade nästan slagit knut på sig självt och hennes ena hand hängde slött ner över sängkanten. Det kändes som om det var en evighet sedan hon sovit gott och sängen hon sov i var som gjord av moln. Mjuka fotsteg och en knarrande dörr fick henne att öppna ögonen. Solljus silade in genom det runda fönstret och utanför kunde hon se en klarblå himmel. En man kom in och satte sig på sängkanten så att hon sjönk ner djupare i sängen. Hennes kropp kändes tung och hennes sinne trögt. Hon blev varse med att det tryckte i bakhuvudet, som om hon skulle få huvudvärk snart. Mannen hade en lång näsa och haka, skäggstubben var kort och hans ögon var väldigt mörka. Rocken han hade på sig var blodröd och lång med en del guldbroderingar, under hade han en vit skjorta vars fransiga ärmar stack fram. Hennes blick föll på hans händer och märkte till sin stora förvåning att hans vänstra hand var ersatt av en krok i glänsande metall.

"Du vaknade tillslut" konstaterade mannen.

Hon nickade tveksamt till svar. Hennes huvud kändes tomt på något sätt. Mannen tittade ut genom fönstret en stund, som om han funderade på vad han skulle säga härnäst.

En stor våg fick Jolly Roger att kränka till och flickans ögon blev stora.

"Är vi på ett skepp?" frågade hon gapandes.

"Visst är vi det, och inte vilket skepp som helst. Jag kallas Kapten Krok men mitt riktiga namn är kapten James Hook och du befinner dig på mitt skepp Jolly Roger."

Världen tycktes stanna när det första minnet flimrade upp. Allt blev liksom fokuserat på nuet och hon kunde se hur små dammkorn flöt i luften i ljuset från fönstret.

"Kapten..." sa hon tyst, mest för sig självt. "... min pappa var kapten."

"Ja det var han, och en stor sådan... tills, tills det hände."

Han försökte se så sorgsen ut som möjligt fast att skadeglädjen bubblade inom honom.

"Tills vad hände?" frågade hon oroligt och satte sig upp. Hon hade börjat svettas under det varma täcket och något sa henne att hon absolut inte ville veta svaret.

"Det vet du nog själv, Mika. För du var ombord på skeppet när det hände."

Där blev hennes blick som tom på allt ljus när giftet gjorde sitt sista drag. Det svepte ner med alla förvrängda minnen framför henne, som en överväldigande våg i hennes sinne.

Kapten Krok lutade sig närmre när han såg det hända. Han berättade långsamt och tydligt samtidigt som de falska minnena forsade fram.

"Ert skepp blev anfallet från alla håll. Din far kunde inte göra någonting, han var maktlös. Han kunde inte skydda skeppet, inte skydda sin besättning och minst av allt kunde han skydda sig själv. Vi såg det hända från vårt skepp men när vi kom fram var det försent. Din far låg död på däck och hans skepp Videllia bröts ner bit för bit av alla skador, samtidigt som det slukades bit för bit av havet. Du hittades, knappt vid liv, på flytande bråte. Och här är du nu."

Flickan drog ett skälvande andetag. Luften verkade fastna i halsen på väg till lungorna. Hennes ögon var fortfarande tomma på allt ljus och hon satt käpprak i sängen med händerna i knät.

"Vi vet alla vem som dödade din pappa, frågan är om du såg mördaren själv? Såg du det hända?" otåligheten efter hennes svar var tydlig i kapten kroks röst.

Ljuset återvände till hennes ögon och färgen till hennes hud. Som om inget konstigt hänt flämtade hon fram,

"Åh..."

Med förvirrad blick tittade hon upp på James och för ett ögonblick trodde han att giftet inte fungerat, att hon mindes honom som mördaren.

"... jag såg det. Jag minns det. Vem är den där onda pojken?" hennes röst lät svag, som en tunn viskning nära till gråt.

Han dolde ett leende när han svarade,

"Hans namn är Peter Pan"

På en sekund fylldes hennes ögon av tårar och de strilade ner över hennes kinder. Huvudvärken dunkade i tinningen när alla minnen plötsligt var kristallklara, hur pojkens och andra personers gestalter hade terroriserat skeppet tills ögonblicket då hennes pappa dog framför ögonen på henne. Världen var så grym!

"Det var så hemskt, åh James det var fruktansvärt!"

Snörvlandes och hulkandes försökte hon få en tröstande kram av honom men det var på tok för mycket begärt tyckte Krok. Han reste sig från sängen och undvek precis de livsfarliga små armarna. Beklagandes och ursäktandes backade han från det tjutande barnet tills han stötte till dörren och försvann ut. Där överrumplades Smee som stått precis utanför. Med en blick sa kapten krok: Ta hand om det där.

Smee for in och mellan gråtljuden hördes stammande tröstande ord. På däck log mannarna åt förlöjligandet. Jo hon var visst allt tuff den där flickungen, verkligen. James började koka av ilska och drämde dörren till sin hytt efter sig. Med slutna ögon och djupa lugnande andetag kom tankarna. Efter flickans uppvaknande och händelsen efteråt tvivlade han, liksom hans besättning, starkt på hennes potential. Giftet hade inte gjort henne till det hårdhudade livsfarliga vapnet han ville åt. Tålamodet började tryta han ville åt sitt perfekta vapen nu. Skulle en liten jäntunge som Mika kunna växa upp till den hänsynslösa mördaren han ville åt? Nej, han var inte så säker på det längre.