A Neverland Tale [PAUSAD)

Kapitel 3 Fängslad

Kedjor rasslade ovanför henne när hon rörde på armarna, de var fastspända över huvudet på henne mot en vägg. Värken hade väckt henne, och nu kunde inte medvetslösheten dölja smärtan i huvudet. Det ömmade och bultade där mannen slagit henne med sin krok. Hon drog ett skälvande andetag och såg sig omkring. Den enda ljuskällan kom från ett cirkelrunt fönster, där utanför började solen gå upp. Om hon sträckte och vred på sig kunde hon skymta en dörr till höger om sig, en ganska bred men kort trappa ledde upp till den. Mellan henne och den lilla korridoren som ledde till dörren fanns ett rostigt galler som gick från golv till tak framför och på sidorna om henne. Hon var alltså både fastspänd och inburad. Till vänster kunde hon inte urskilja mycket mer än en till bur... Men jo det var något mer där, något vitt i en hög. Förskräckt vred hon huvudet åt sidan så att kedjorna rasslade då hon insåg vad det var. En hög med människoben. Hon fick kväljningar av synen. Det var verkligen grymma och obarmhärtiga människor hon hamnat hos. Nej förresten, inte människor, de var mördare och plundrare… pirater.

Dessvärre verkade det inte finnas något sätt att ta sig ur knipan. Det som förundrade henne mest var vad kaptenen hade sagt, efter att hon stupat av ansträngningen elden innebar. Jolly… någonting måste varit namnet på skeppet. Men efter det, hade han verkligen kallat henne brorsdotter? Det kunde inte vara möjligt. Det fick inte vara möjligt. Hon visste mycket väl att hennes pappa gett sig ut på resan för många år sedan för att hitta en släkting. Men han hade hållit tillbaka på detaljerna. Detaljen om att hennes fars bror var pirat borde minst sagt varit viktig nog att berätta. Någonting brast till i henne när hon tänkte på sin pappa. Skulle sorgen någonsin försvinna? Hon var helt säker på att det skulle börja svida i ögonen av smärtan i sitt bröst men tårar hade hon inga kvar.

Ovanför rummet med gallerburar låg akterkastellet. Rummet var det största på skeppet om man bortsåg från källarutrymmet och hela det rummet var kaptenens. Utifrån var denna bakre del av skeppet utsmyckat och hade stora fönster. Där inne gick kaptenen omkring med Smee hack i häl för att samla ingredienser. Han drog ut och tittade i lådor, öppnade hemliga små kistor och lade allt viktigt han hittade i olika glasrör som Smee satte en kork på. Ända sedan han insett hur mycket flickan kunde uträtta i hans makt hade han suttit djupt koncentrerad i jakt på en lösning på ett smärre problem. Hon skulle aldrig lyda honom frivilligt. Och utan minsta villighet från hennes sida vore det ytterst besvärligt att utnyttja henne. Alltför besvärligt för att vara lönsamt hade han tänkt. Nu hade han äntligen kommit på en lösning, ett gift. I lådan han drog ut framför sig låg ett svart skrin.

”Bingo” sa han för sig självt.

Han tog skrinet till bordet där det redan låg sju fyllda glasrör. Smee hade stannat upp och följde skrinet med blicken med vidöppen mun. Kapten Krok suckade irriterat när Smee, enligt honom, började prata strunt.

”Eh… eh… ehm jag måste fråga kapten, vill ni verkligen slösa denna sällsynta växt på just… just det här giftet?”

Kapten Krok förblev tyst, öppnade skrinet och lade en svart rot med små lila blad i ett glasrör. Han vände sig till Smee som ängsligt väntade på svar med en kork i handen. Fortfarande tyst tog kaptenen korken ur Smees fingrar och slöt röret med den. Smee sköt upp sina glasögon som glidit ner innan han försökte igen.

”Vid närmare eftertanke vore det också synd att kasta bort dina sista digerknoppar på det här giftet. Och skuggpärlan vi stal förra året likaså. För att inte tala om kvävningsörten du har där, jag trodde att du redan ämnat den åt någon, i ett annat syfte?”

Under tiden som Smee babblade rappakalja lutade sig kaptenen mot bordet och skar rispor i det mörka träet med sin krok. Med en mörk och ondskefull röst svarade han:

”Denne någon skulle lyckas undkomma precis som förra gången, och gången innan dess och alla andra fördömda gånger jag har försökt. Vad är en ensam kvävningsört jämfört med det jag nu skapar?”

Smee svalde hårt med sin mössa i händerna.

”Vad exakt kommer det här giftet göra kapten?”

Med långsamma steg gick kaptenen till andra sidan av bordet där en svart kittel stod över en brinnande låga. Innan han svarade drog han bort sitt mörka sträva hår från ansiktet.

”Hon kommer inte bara tappa minnet för vad som hänt hittills, nej det är bättre än så… Minnena kommer förvridas och förvrängas av mig personligen. Hon kommer tro det jag vill att hon ska tro.”

Med sin högra hand tillsatte han en särskild vätska till några av glasrören. Sedan tömde han dem en efter en i en rykande kittel. Ingredienserna fräste och smälte samman. Snart steg en fruktansvärd ånga upp som gjorde det svårt att andas och som fick ögonen att tåras. Smee backade skärrat bort allteftersom ångan bredde ut sig i rummet men kaptenen stod kvar framför kitteln. Trotts den fruktansvärda ångan rörde han inte en min. Den skulle fått vilken man som helst att gråta men inte Kapten Krok. För att göra giftet krävdes tre tårar från den som önskade ändra minnena. Så kapten knäppte av sig sin krok och drog långsamt ut en kniv från en slida i bältet. Utan att tveka stack han den rakt in i det som återstod av hans vänstra underarm. Andan satte sig i halsen på honom och han vrålade ut sin smärta. Tre stycken tårar fångades upp och hälldes i kitteln. Smee backade tills han nådde dörren och försvann ut. Han hade redan sett för mycket. Flämtande såg Krok på giftet i kitteln. Det var färdigt, och det var perfekt. Blodet rann från hans stympade arm men det brydde han sig inte om. Försiktigt hällde han vätskan i en liten flaska av glänsande metall. Sedan höll han belåtet flaskan framför sig och började tänka ut Mikas falska minnen.

När natten tystat livet uppe på däck kom Mika på det. Metallen som höll henne fastkedjad skulle kunna smälta om hon lyckades värma den tillräckligt länge. Hon behövde inte ens smälta den helt, bara den blev tillräckligt varm för att böja så hon kunde ta sig loss. Efter det kunde hon ta itu med gallret, och efter det skulle hon kasta sig i havet om ingen annan flyktväg fanns. Aningen nervös rörde hon på fingrarna. Förra gången hon gjorde det hade impulsen väckt gamla minnen, för känslan av att använda hennes kraft var bekant. Förra gången hon känt likadant var när hon hade tränat med sin mamma en kväll för länge sedan. Kraften hade gått i vågor genom hennes kropp, på samma sätt båda gångerna. Hon blundade hårt för att dra till sig kraften. Känslan kom, varm och uppjagande, men avbröts tvärt. Med ett skärande skri kastade hon sig av och an i bojorna. Smärtan var outhärdlig. Den började i händerna där hon skulle ha skapat elden och gick sedan ut i hela kroppen. Huggande och slitande smärta pulserandes i hennes muskler, skelett, ådror och hud. Flera plågsamma sekunder gick innan den långsamt tynade bort. Hon slutade spänna och dra som tokig och hängde istället löst i sina bojor med svettdroppar i pannan. Kippandes efter luft och hulkande av gråt hängde hon där. Något brände svagt runt hennes handled. För där hade någon satt på fyra stycken tennarmband.