ODJURET VAKNAR

kapitel 4

När Andy vaknade stod tjejen och mannen med armarna i kors vid hans fötter och tittade allvarligt på honom. Hans huvud vilade mot ryggsäcken. De måste ha tagit av honom den och använt den som huvudkudde.

"Han är ju inte snabbare än en snigel", sa tjejen.

"Och inte verkar han så smart heller", sa gubben.

Andy stönade till när han satte sig upp. Det bultade och värkte i huvudet.

"jaha, nu är snigeln vaken. Ska du springa igen, eller?" frågade tjejen. "Den här gången kommer jag INTE att säga förlåt."

Mannen skrockade lite. "Andy, nu sitter du bara där och lyssnar. Det är ingen mening med att springa. Har du förstått det?"

Andy nickade. Byxorna var blöta i rumpan, han var blåslagen och han förstod inte vad som hände, men tänkte att det nog var bäst att lyssna.

"Vi är här för att hämta dig, Andy", sa tjejen. "Mamma och pappa säger att vi behöver hjälp och det är tydligen du som ska hjälpa oss."

"Ja, du är redo nu", sa den stora gubben. Det såg ut som han försökte le, men ärret gjorde att hans mun såg alldeles sned ut.

"Så om du kunde vara så vänlig att resa på dig så att vi kan flyga hem så vore det bra", sa tjejen.

Andy förstod verkligen ingenting och tänkte att han faktiskt drömde. Men samtidigt kände han hur bulan i pannan dunkade och han kände den våta mossanunder sig. Det gjorde man inte i drömmar.

"Vadå flyga hem? undrade han försiktigt. "Vilka är ni?"

Tjejen suckade och tittade på gubben.

"Jag sa ju att han inte skulle fatta. Vem fattar sånt här?"

Gubben skakade bekymrat på huvudet och såg på Andy.

"Hmmmm, ursäkta oss", sa han och tog med sig tjejen bakom ett träd.

För en sekund tänkte Andy sticka, men bara han rörde på huvudet blev han alldeles snurrig. Han hörde tjejen och gubben viskade, men han kunde inte höra allt de sa.
"...fel pojke ... utvalde ... binda honom ... "
De kom tillbaka och ställde sig framför Andy igen.
" Vi ber om ursäkt. Nu vill vi berätta vilka vi är och vad vi gör. Okej?"
"Nej, inte okej!" Andy sträckte på sig. " Jag hörde att ni viskade om att binda mig! Jag tänker inte följa med er. Ni verkar ju inte kloka! Vilka är ni?"
"Ja, det var ju precis det vi skulle berätta ", sa gubben.
" Jag heter Isabell Angel och det här är min pappa", sa tjejen. " Han heter professor Angel. Han är förstås ingen professor, men det är hans namn. Det var farmor som hoppades att han skulle bli riktigt smart. Det blev han inte. Bara ganska. Men du kan kalla honom Papi, det gör jag."
"Hej Andy! Kul att träffa dig!" Sa professor Angel och sträckte fram en hand. Isabell himlade med ögonen och fortsatte:
"Vi fångar drömmar. Väldigt speciella drömmar. Vi är drömdjursfångare i nittonde och tjugonde generationen. De sista i vårt slag. Nu behöver vi hjälp, och det måste vara du. För du är ett barn. Och ja, det är lite invecklat alltihop, men barn är bättre än vuxna på att fånga drömdjur. Okej?"
"Bra, då vet du! Då kan vi kanske åka då?" Sa professor Angel och pekade på den märkliga farkosten som landat i gläntan.
" Det är bara att kliva ombord på Hummlan. Den heter så för att den kan flyga, fast den inte borde kunna det. Jag har byggt den själv."
Papi Angel verkade tycka att det var väldigt roligt. Han skrattade så att magen guppade.
Andy tittade från Isabell till Papi och till Hummlan. Han förstod ingenting. Drömdjur? Åka? Hummlan? De verkade komplett galna.
"Jag fattar inte", sa Andy.
Runt omkring honom var allt precis som vanligt. Fåglarna kvittrade i skogen. Träden var gröna och röde sig sakta i vinden. Små vita moln gled över himlen.
"Ah, han är långsam både i benen och huvudet. Vi binder fast honom i det där trädet och letar efter någon ny."
" Nej, Isabell, det måste vara Andy", sa Papi Angel och tog ett steg mot Andy.
Andy backade och höll upp händerna.
"Vänta lite. Jag är både smart och snabb. Men ni är inte så bra på att förklara", sa han. Han började bli nyfiken nu. "Vad är ett drömdjur?"

Isabell suckade och satte två fingrar i munnen och visslade så högt hon kunde.
"Andy, precis innan du vaknade drömde du något särskilt, eller hur?"

Andy funderade och kom bara ihåg att det var en konstig fågel som pickade honom i pannan.
Plötsligt hörde han hur det flaxade och när han tittade upp såg han hur en blå fågel flög baklänges mot honom medan den kraxade " Ja-ko-kom. Ja-ko-mer!" Genom sina två näbbar.
Fågeln landade på Isabells axel och hon klappade den på ryggen.

"Det här är Kicko. Och hon hjälpte mig att väcka dig. Eller hur?"
Andy stirrade med öppen mun på fågeln. Det måste vara en dröm. Inte kunde väl den här fpgeln finnas på riktigt?
"Okej, fattar du nu då?" fräste Isabell fram. "Vi kan inte stå här hela dagen, vi har mycket att göra. Jag måste hem och mocka hos paddofanten innan den drunknar i bajs. Så ska du med, eller?"

Andy fick inte fram ett ljud. Då hörde de hundar  skälla, och män ropa långt bort i skogen.
"Men för böveln! Nu har vi hamnat mitt i en jakt också", ojade sig Papi.
Andy förstod genast att det inte var en vanlig jakt. Mannen i trädgården hade sett honom och ringde polisen, och nu hade de säkert samlat ihop en massa människor och hundar för att hitta honom.
Vad skulle han göra? Han skulle inte klara av att fly från både polisen och de galna typerna. Eller skulle han det?
Han visste att det låg en ravin bakom snåren, och han visste att floden nedan för var djup. Han skulle aldrig mer bo i ett fosterhem, det hade Han bestämt för länge sedan, och att följa med två galningar verkar inte så smart heller.
"Okej, jag följer väl med då", sa Andy så naturligt han kunde och gick mot farkosten som kallades Hummlan.
Det såg ut som en helikopter utan rotorblad. Den var rostig och gammal med en massa krokiga rör och spakar. Under bakom Hummlan satt buckliga trattar kopplade till en tank och hytten var en stor glaskupa. På sidan hade någon målat en humla och skrivit Hummlan under.

"Bra!" Sa både Isabell och Papi och hoppade upp i sina säten. De satte på sig  säkerhetsbälten och Isabell pekade på platsen brevid sig.
"Här kan du sitta, skynda dig!"
Då tog Andy chansen.
Han tvärvände och sprang det fortaste han kunde. Det var inte så långt till ravinen.
Papi och Isabell skrek och hundarna skällde i skogen, men han måste bara klara det. Snart skulle han vara fri och ensam igen. Som han ville.

Andy nådde fram till ravinens kant, och kastade sig ut. Ravinen var väldigt djup och han var tvungen att träffa vattenytan perfekt för att inte göra sig illa. Men när han tittade ner stannade nästan hjärtat.
Floden hade torkat ut under den varma sommaren, och han föll rakt mot den steniga flodbotten. Han blundade hårt och tänkte på sin mamma och pappa. Fotografiet låg kvar i ryggsäcken som blivit kvart i gläntan. Han skulle aldrig se det igen.