Sanningen

Kaptel 2

Jag vaknade tidigt och låg kvar i sängen.

Jag hörde när mamma vakna och jag kom och tänka på när mamma pratade med mig igår. Jag var nog kanske oförskämd men jag känner knappast min mamma så jag vill inte helt plötsligt prata om värsta allvaliga sakerna.

Det har alltid varigt jag och pappa. Mamma har ju också varigt med i mitt liv men hon har haft så mycket med sitt jobb och sen kom Tekla, så jag och mamma har inte varit så mycket med varan.

Jag gick till köket och tog fram flingor och yoghurt. Jag satte mig vid köksbordet och åt.

"Jaså du är rean uppe", sa mamma med en förvånad röst.

"Mm", fick jag bara fram.

Mamma satte på vattenkokaren och tog fram mysli och satte sig mittemot mig.

"Saknar du så mycket skolan!", sa mamma för att vara roligt. Det var också en så typiskt att mamma skulle just fråga det.

"Vad menar du?", frågade jag men jag viste mycket väl vad hon menade.

"Du vaknade ju tidigt och det kanske var för du saknar skolan..." Sa mamma.

"Jag har bara gått i Salundaskolan en halv da så jag vet väll inte hur det är där!", sa jag med en arg röst och reste mig.

Jag gick till mitt rum.

Jag vet ju precis hur det är i Salundaskolan. Barnen viste ingenting om empati, vänskap eller vänlighet. Jag bara hatar Emma alla andra barnen. Pappa sa alltid "De som är taskiga är svaga och vill ha uppmärksamhet". Jag vet inte vad jag ska göra för pappa älskar jag och jag vill inte svika honom men jag hatar Emma. Jag ska kanske ge en till chans till Emma.

Jag hörde att det knackade på dörren.

"Får jag komma in?" frågade mamma.

Jag bara var tyst och satt på min säng. Mamma gick in ändå och satte sig på min skrivbordsstol.

"Jag önskar verkligen att jag förstår dig men ärligt talat så förstår jag inte någonting om ditt liv förutom att det är svårt", sa mamma med en mild röst.

"Du får gärna prata med mig om vadsomhelst och närsomhelst...", fortsatte hon.

Jag vill inte säga någonting en till mamma för hon vet verkligen ingenting om mitt liv så jag sa inget. Mamma klappade mig på ryggen och reste sig och gick, men hon vände sig vid dörren och sade "du måste gå snart", sedan gick hon.

Jag bytte om till kläderna som jag hade igår och gick ut i hallen.

"Jag går nu...", sa jag med en darrig röst.

"Okej", svarade mamma.

Jag började gå mot skolan.

Undra om jag ens kommer få några vänner i skola. Knappast, vem vill vara med mig. Alla lämnar mig eller jag dem. Mitt liv är som en överdriven, jag vet inte... en parodi i helvetet. Jag vet inte riktigt man jag orkar inte men det här "helvetet".

Nu såg jag skolan framför mig och det kändes som det var ett fängelse.

Jag öppnade dörren och gick upp för trapporna.

Jag såg att dörren till mitt klassrum var stängt.

Jag tog ett djupt andetag och gick in i klassrummet. Alla vände sig och tittade på mig.

"Hej, är det du som är Inga?", frågade en kvinna som var ganska lång och hade brunt hår.

"Mm", sa jag lite tyst.