Sanningen

kapitel 5

Det är onsdag. Idag ska jag ha Julia två gånger idag. Det kommer nog bli pinsamt, men roligt!

Jag gick till köket där mamma stod och tittade på sin telefån. Eller rättare sagt stirrade.

"Vad är det", frågade jag medans jag tog fram en macka.

Hon sa ingenting. Jag la mackorna i brödrosten och gick sedan till henne. Hon fortsatte stirra på sin mobil. Jag tittade på mobilen och det stod:

Vilken fin kväll vi hade!

Det var jätte trevligt!

Vill du bli ihop med mig...?

Det stod längst upp att det var Kim med stora bokstäver och ett hjärta på var sin sida.

Jag såg hur mamma tog upp tangentbordet på mobilen och skrev;

Om jag vill! Ja ja ja!!!

"VA #.%# gör du", skrek jag.

Mamma vände sig hastigt om mot mig och stängde av mobilen.

"Jag tänkte berätta för dig men...", för sökte hon.

"Men vadå!!!! Jag trodde att föräldrar skulle vara förebilder för sitt barn men det var bara pappa som lyckades! DU är den sämsta mamman i hela värden", sa jag med en destruktiv röst och spottade på golvet och gick. Mamma följd efter mig till mitt rum med hopp att jag skulle kunna förlåta henne, men förlåta henne skulle vara det sista jag gör så jag smällde dörren mitt framför näsan på henne!

"Hur kunde hon...", sa jag för mig själv.

"Hur kunde hon bara göra sådär mot oss, mot mig!"

Jag hatar min som kallade mamma! Hon är egentligen ett monster!

"Du måste i alla fall gå till skolan idag", ropade mamma ifrån köket.

Jag gick till hallen och öppnade dörren och skrek; "Jag hata dig", och smällde dörren bakom mig!

Jag sprang ut. Det regnade. Jag tog upp min luva på min munkjacka satte mig på en bänk.

"Vad fan har jag gjort med mitt liv", viskade jag för mig själv.

Busken! Det var någonting i busken. Det prasslade. Du kan aldrig gissa vem som klev ur busken...! Det var Ulf...!

"Vad gör du här", sa jag chockande och hoppade upp.

"Jag letar så klart efter dig", sa han som om det var helt normalt att ens lärare hoppade upp ifrån en buske och sa att den letade efter än! Läskigt, skulle jag kalla det i alla fall!

"Jo...", började han. "jag såg i skol gresimojs papprena att du bodde här så jag tänkta att vi kunde gå till skolan tillsammans!"

"Skol gresimojs papprena!?", upprepade jag och stod som ett stort frågetäcken.

"Ja... du vet...", sa han.

"Nej jag vet inte", sa jag uppkäftigt och letade snabbt upp min handtvål i min ryggsäck och tog lite i handen och slängde i hans ögon och sprang så fort jag kunde igenom tunneln och ut på den stora gatan. Jag hade inte trängt mig för, för nu stod jag mitt på vägen. Det sista jag såg var att det var en poped som kom i mot mig.