Sanningen

kapitel 4

Det visslade till vid min dator. Så lät det när jag fick mejl.

Det var ifrån Julia...;

Hej Inga, Tack så hemskt mycket för dit mejl. Du stör mig inte alls! Jag är lycklig lottad att ha så fina elever och du... jag har ju ingen favorit men jag kan se att du kan så mycket mer en vad du tror. Du är så himla ambitiös Inga!

Beklagar... det där med din pappa. Jag vet att det är jätte jobbigt, och att alla säger att men ska glömma och fortsätta att leva det "härliga" livet (båda av mina förändra dem när jag var tolv år.) Så jag vet hur det känns men man får faktiskt inte glömma det som är häligt i livet och man ju inte direkt ändra på det som har hänt även om man vill det, men man kan ändra sitt liv här och nu. När jag var liten så pratade jag med mina föräldrar och berättade om hur jag hade det. Vissa skriver brev, men hittar på sitt egen sak. Det är ju inte bara du som har det så tufft men det är bara du som vet hur du känner dig.

Hoppas att allt är lite bättre nu, och ha en fin dag!

Med Vänliga Hetsningar Julia Herre.

Stod det.

Öm... jag viste inte riktigt vad jag skulle säga. En sak finns det i alla fall att säga, "Julia är den bästa läraren någonsin!", tänkte jag. Hon är så himla cool, empatisk, generös, modig och massa mer bra saker. Aså... jag har fått den bästa läraren någonsin!

"Vad ska du ha på dig imorgon gumman", frågade mamma som stod vid dörrkarmen.

"Vet inte", sa jag kvickt och stängde dataskärmen. "Jag kommer i alla fall att byta om innan jag går till pappa...", sa jag sen med sorg i rösten.

"ok! Då vet jag det", sa hon snabbt och gick.

Jag tittade på bilden när hela familjen var i parken. En droppe rinner, ner för min kind... en tår.

Farmor brukade alltid säga; "Om man är snäll, då kommer bara bra saker hända i livet"

Jag har ju inte gjort något dumt... varför händer allt det här i mitt liv?! Är det här mitt öde... så vill jag inte leva längre. Jag har hört och sett hur folk försöker ta självmord men inte har lyckats. De får bara ont och blir ännu mer ledsna. Men det finns ju folk som har lyckas...

"Det är läggdags sötnos", ropade mamma.

Jag la mig och det sista jag tänkte på innan jag somna var " självmord..."

Jag gick upp tidigt nästa morgon. Jag gjorde i ordning mig och tog en macka. Jag skrev också en lapp till mamma innan jag gick.

Det stod följande;

Godmorgon!

Jag ska bara gå ut och gå. Jag går sen derekt till skolan. jag tog en macka. Ha en så bra dag!

/Inga

Jag tycker inte att det syns på min handstil att jag har dyslexi. Jag kanske har stavat fel på något men vem bryr sig! Man fattar för fan!

Jag gick ut ifrån lägenheten och ut på trottoaren. Jag tog upp mina pengar jag hade i fickan. 132 kr hade jag där. Undra om det räcker till en tax?

Jag tog upp min hand i luften och hade långfingret och pekfingret up. Jag hade sett på tve att folk gjorde så när de ville ha en taxi.(Istället för att ringa)

Och konstigt nog fungerade det.

En taxibil kom och parkerade bredvid mig. Jag hoppade in i taxin och sa vart jag skulle.

"Det är inte så många som vill åka dit tidigt på morgonen, och dessutom på en vardag...", sa taxichaförren.

"Jag har fått ledigt från skolan", ljög jag så han inte skulle mittsänka något.

Jag tittade ut. Morgonsolen höll på skummas av stora, grå moln.

Chafören försökte småprata lite men jag lyssnade inte, jag tittade bara ut och tänkte på igår.

"Framme", sa han tillsist.

"Hur mycket kostar det?"

"95 kr", sa han artigt.

Jag räckte honom en hundralapp och gick till grinden. Efter jag såg taxin åka så gick jag in på kyrkogården. Det var fint. Alen, alen med aspar var så fint. Blommor nästan överalt, och i mitten den stora porten in till den ståtligaste kyrkan i hela vida värden. Och där... till vänster tre gravstenar bort... där låg pappa...

Jag gick fram till pappas grav och smekte handen på den kalla stenen.

Här vilar Vincent Dalen 1970-213 Mannen som gjorde många hjärtan glada, stod det inristat på gravstenen.

Jag tittade ner på blommorna som låg på hans gravplats. Dom var vissna. Jag tog upp de fisna blommorna och slängde de. Sen gick jag till åkern mitt i mot kyrkogården och plockade några Smörblommor, Smörblommor. Prästkragar och några långa grässtrån. Jag la bukätten på pappas grav. Jag gick till baksidan av pappas grav och satte mig där. Jag hade ryggen på pappas grav.

Det kändes som att jag satt rygg mot rygg med pappa.

"Pappa, kom tillbaks, alla behöver dig, jag behöver dig...", sa jag med gråten i halsen.

"Jag är ju här", hörde jag honom säga

"Pappa!", sa jag och torkade bort tårarna snabbt och ställde mig medans jag vred mig mot pappa hastigt.

"Nä, lessen lilltösen, det är bra jag... Men du, din pappa kommer alltid finnas kvar i alla som har älskat honom", sa trädgårdsmästaren.

Jag vände mig bort och hasade ner mig mot gravstenen tills jag satt på marken och sa; "Alla som älskar honom!"

"Alla som älskar honom", upprepade trädgårdsmästaren. "Men det är inte poängen. Det är att om man bara tror och vet på den som är borta, först då, kommer den personen komma tillbaka"

Jag reste mig upp och tittade rakt in i hans ögon. De lyste av tro, hopp och kärlek.

"Tack...", sa jag.

"Du har vincents ögon och mörka hår", sa han ödmjukt.