Sanningen

kapitel 3

Kapitel 3

 

Nu var skol dagen slut.

Jag satt vid mitt skridbord och tittade på en bild på min pappa. Han hade lika svart hår som natten och ögon som såg vänliga ut. Jag hade ärvt mest av pappa och Tekla av mamma.

Pappa var en filosof och skrev ner alla sina tankar om livet och teorier.

Jag vill bli en författade och filosof när jag blir stor. När jag blir författare så ska jag skriva noveller, och syftet med dem ska vara att man ska tänka mer på de viktiga sakerna. Filosofi. T.ex. Kan man skratta utan att vara glad? Vad är rätt och vad är fel? Finns det ens rätt och fel? Vad är en fråga?

Filosofi är ju det som inte har ett svar, så jag ska skriva berättelser om de, och ska vara uppbyggda på just filosofiska frågor.

"Inga?", ropade mamma ifrån sovrummet.

"Ja...", sa jag.

"Kom...", sa mamma.

Jag reste mig och gick till det stora sovrummet där mamma sov.

Sovrummet som mamma och pappa brukade sova i var lite ommöblerat för mamma ville göra om lite efter pappa dog. T.ex. nu var det ett skop som mamma hade flyttat och mammas och pappas säng hade ett nytt överkast med nya kuddar, det fanns bara ett nattduksbord, hon hade också bytt matta, och pappas skrivbord hade hon målat om och satt sina saker på det. Det var som ett helt annat rum nu och det är ju helt förskräckligt att hon kunde göra om pappas skrivbord.

"Nå, vad tycks?", sa mamma nöjt.

Om jag fick säga det själv var det mot bjudande och jag tyckte att det var fel av mamma att göra om allt, för pappa hade dött, för man kan ju inte låsas att pappa aldrig har funnits men jag sa:

"Fint!", och försökte le lite.

"Ja! Eller hur? Det blev ju jätte fint", sa mamma stolt.

Jag nickade med huvudet och smet i väg till mitt rum igen.

Jag fattar inte ens att mamma vill vara med mig för jag är ju typ motsatsen med henne. Hon gillar t.ex. filmer medans jag gillar böcker. Den ända gemensamma saken som vi båda gillar är att vara med pappa.

Jag plockade upp några böcker på golvet men jag hejdade mig när jag kom till Anne Franks dagbok.

Jag vet att jag redan har lästen men jag tog upp boken och satte mig, och började läsa.

På den första meningen som Anne själv har skrivet stod det följande:

Jag hoppas att jag ska kunna anförtro dig allt, så som jag hittills inte kunnat anförtro åt någon, och jag hoppas att du ska bli stort stöd för mig.

Tänkt om man hade en så person som man kunde anförtro sig på. Jag har aldrig kunnat anförtro på någon förutom pappa men nu har jag aldrig haft ett ända riktigt samtal men någon.

Jag längtar efter att kunna prata ut med någon så som jag gjorde ibland mad pappa, och i samma sekund kom jag och tänka på Julia min lärare och att jag skulle skicka ett mejl till henne. Ja tvekade lite men jag tog fram min dator, och tog upp lappen som Julia hade skrivit på. Jag tänkte en liten stund men jag skrev tillsist följande:

 

Hej Julia,

Jag vet inte riktigt vad som hände idag.

Jag brukar ibland dag drömma men det har aldrig hänt not sånt här förut, men jag tror att det beror på att jag drömde att jag var tusen gånger bättre en jag är och då var det för bra för att vara sant så jag började gråta. (Min pappa är också död) Det är ju möjligt att det kan bero på det.  Jag har haft det svårt med mig själv sen pappa dog men jag vill inte egentligen prata om det så du haft tur och fåt veta en smula. ;-)