Mitt Hjärta Är Ditt Hjärta

Kapitel 2 (Hon är lite intressant ändå)

Kapitel 2
Hon är lite intressant ändå

Två veckor har gått sedan Johan kom till hem till Lora och hennes familj. Lora har äntligen sommarlov och hon kan nu studera varje liten grej om både Johan och naturen. Johan är tyst för det mesta och håller sig till sig själv. Hon vill lära känna honom men hon vet inte riktigt hur, han är rätt konstig, den där Johan.

Johan vill också lära känna Lora men vet inte hur han ska bete sig runt henne. Hon ser ju bra ut, det kan han inte säga emot. Hon var hans typ men hon var lite annorlunda. Vem döper sitt barn till Lora föresten? Det är ett rätt udda namn, Johan hade aldrig hört det förut. Men hur ska han ta sig till? De delar nästan rum, det är bara en tunn vägg i mellan dem, han hör hur hon sjunger med i Håkan Hällströms låtar och hur hon dansar runt. Hon verkade som en skön typ tyckte han. Johan reste sig upp från sängen och gick mot Loras dörr. Han knackade lätt på den.

”Kom in” Säger hon och han öppnar dörren sakta.

Hon sitter vid sitt skrivbord och tecknar. Är det vad hon håller på med när det regnar?

”Johan?” Frågar hon och vrider sig om på stolen så hon kan se på honom.

”Ja, det är bara jag” Säger han och sätter sig ner på Loras stora säng.

Den var skön. Lora kollade på honom, Johan kollade upp från golvet och de fick ögonkontakt. De hade aldrig haft det innan. Båda kollar ner på golvet snabbt och blir röda i ansiktet. Varför ska han vara så nervös för? Han brukar aldrig vara det runt tjejer, varför nu?

”Så…hade du tråkigt?” Undrar Lora och han tittar på henne.

”Ja, jo” Säger han och han kan inte slita blicken från henne.

Hon hade korta shorts på sig och ett vitt tunt linne. Det satt tajt på henne, snyggt tajt. Han tyckte hon såg grymt bra ut. Lora lutade sig ner mot pappret på skrivbordet och fortsatte att teckna. Johan följde hennes varje rörelse och tillslut bestämde han sig. ’Jag ska lära känna henne’

”Tecknar du ofta?” Undrar han och Lora kollar upp från sitt papper.

”Så ofta jag kan” Säger hon och kollar på honom.

Hon har så fina ögon, blå med en hint av grönt. Hennes hår ser naturligt mörkt ut, hela hon är naturlig. Johan gillar det, han trodde inte han gjorde det men tydlig gör han det. Lora, namnet är rätt fint ändå, det passar henne.

”Så vad gör du på fritiden då?” Undrar Lora och hon tittar på honom.

”Innebandy eller gymmet” Säger han och kollar ner på sina händer.

”Så du är en träningstyp då?” Säger hon och skrattar till.

Hennes skratt, det var gulligt men ändå lite awkward. Det passade henne. Johan log för sig själv och tankarna flödade i huvudet på honom.

”Ja det kan man säga, lite skillnad från när jag var liten” Säger han och kollar upp på henne.

Hon sitter lutad mot stolen, benen på varje sida om ryggstödet och hon ler mot honom.

”Så hur var du då? När du var liten alltså” Frågar hon. Hon vill verkligen veta, det hör han på henne.

”Jag var tyst för det mesta, lite pinsam ibland kanske. Jag skrev ofta dikter till mamma och drömde alltid om att få träffa farsan” Säger han.

”Så du har aldrig träffat din pappa?” Undrade hon.

Hennes ögon var fyllda med empati och Johan brukar hata det men inte på henne. Han ville att hon skulle veta och tycka synd om honom. Han ville ha hennes armar omkring honom i en varm känslosam kram.

”Nej, farsan lämnade morsan när jag föddes. Han ville inte ha med oss att göra” Säger han medan han rör på händerna nervöst.

Lora visste inte vad hon skulle säga, hon tyckte synd om honom. Johan såg på henne, Loras ögon var fyllda med sorg. Hon kollade på honom.

”Jag kunde verkligen inte förstå det” Säger hon och han bara log mot henne.

”Nej det är inte många som gör” Säger han och kollar på henne.

Han kan verkligen inte slita blicken från henne. Hon skrattar till och bryter ut i ett skratt anfall.

”Vad är det?” Frågar han och hon bara skakar på huvudet.

”Jag gör så ibland när det är för tyst och tråkigt” Säger hon och han skrattar åt henne.

Johan bara sitter där medan Lora fortsätter att teckna, någon gång ibland pratar de om något men för det mesta sitter de bara där och lyssnar på tystnaden.

”Så, vad tecknar du?” Undrar Johan med en intresserad röst.

”Ehm” Säger hon nervöst och kollar ner på pappret.

Johan reser sig upp och ställer sig bakom henne. Han ser ner på pappret och ser sig själv. Hans ögon blir stora och han kinder blir en lätt nyans av rosa.

”Jag tecknar av dig” Säger hon och han ler.

”Du har en jävla talang!” Säger han och Lora tittar ner på bordet. Hon blir röd i ansiktet och han lägger sin hand på hennes axel.

Något hände, han blev helt varm i kroppen när han tog på henne. Han hade aldrig känt så innan.

”Tack” Säger hon tyst och han ler ännu större.

Hon är så söt tycker han. Hur lätt generad hon blir och hur hon försöker dölja det. Han började falla för henne, han kände det på sig.

De kommande dagarna var fulla med skratt. Johan kände att han hörde hemma och Lora fick en ny vän. Deras vänskap blev allt starkare.

”Johan! Fånga!” Ropar Lora samtidigt som hon kastar Johans innebandy boll mot honom.

Han ler och fångar den. Hon såg så glad ut, solen sken på hennes hår och hennes kropp var lätt solbränd. Han ville ha henne men han vågade inte ta steget och förlora deras vänskap.

Johan sprang mot henne, han var snabb. Johan var nämligen back i innebandyn och var oerhört snabb. Lora skrek till och skrattade när Johan lyfte upp henne.

”JOHAN! SLÄPP NER MIG!” Skrek hon och han släppte henne.

Johan la sig ner på marken och kollade upp på molnen som svävade ovanför honom.

”Det är rätt härligt va? Att kolla upp på molnen och bara va” Säger Lora när hon lägger sig bredvid honom i gräset.

”Ja, jag trodde aldrig att jag skulle tycka att det här var chill och aldrig trodde jag att jag skulle träffa en vän som du” Säger han och nuddar till Loras arm.

Hon blir varm i hela kroppen och hon nickar.

”Inte jag heller” Sa hon och tittar på honom.

Hans blick var fäst på den blå himlen och hon kollade på honom med kärleksfulla ögon. Hon var kär, det var hon men hon kunde ju inte säga något.

Han mötte hennes blick och allt runt omkring dem blev tyst. Inget fågelkvitter, inga skrattande barn och inga gräsklippare. Det var bara Lora och Johan. Så kände de båda två.

”Maten är klar!” Mammas röst bryter tystnaden och de sätter sig upp båda två.

Fan tänker Johan, jävlar tänker Lora. Båda ville inte att det ögonblicket skulle ta slut men såklart skulle Loras mamma förstöra allt, som hon alltid gör.

”Vi kommer!” Ropar Lora tillbaka.

Johan reser sig upp, han kollar ner på Lora. Han tar hennes hand och hjälper henne upp. Hon är kär och han är kär men ingen av dem vågar erkänna. Hur ska det bara bli?