Mitt Hjärta Är Ditt Hjärta

Kapitel 1 (Johan vem är det?)

Kapitel 1
Johan vem är det?

Solen sken ner på Loras ansikte, hon tittade upp mot den ljusblå himlen och tänkte. Hon gör det ofta, att titta på hur molnen rör sig och bara lyssna på fåglarnas sång. Hon längtade efter att få sommarlov, då hon kunde ligga här i hängmattan och titta upp mot himlen. Kanske läsa en bok eller två. Lora, varför heter hon Lora? Hon ställde sig den frågan ofta men kände inte för att fråga den högt. Hon har alltid undrat varför hennes föräldrar valde att bo här ute i ingenstans när hennes pappa kommer från stan. Hon kände hur den varma vinden drog tag i hennes hår och hur den blåste runt omkring henne.

”Lora! Kom nu! Vi ska åka!” Ropar mamma från garageuppfarten. Lora reser sig upp och springer bort till mamma.

”Vart ska vi?” Undrar Lora samtidigt som hon sätter sig ner i bilen.

”Vi ska in till stan för att hämta vår sommargäst” Säger mamma glatt och Lora bara kollar på henne.

”Varför har du inte sagt något om det innan?” Undrar Lora och sätter blicken i trädet utanför.

”För att du inte hade gillat idéen. Jag känner dig mitt barn” Säger mamma och Lora säger inget.

Hon bara sitter där och kollar ut genom fönstret. Bilen kör fort förbi alla träd och åkrar. Lora hinner knappt att se dem. Mamma pratar om något i högtalartelefon och Lora bryr sig inte om vad. Hon sätter i sina hörlurar och höjer volymen till max. Håkan Hällström strömmar ut från hörlurarna och Lora lutar sig tillbaka. Hon har alltid älskat Håkan, hur hans röst känns sammetslen men ändå stram och hur hans texter sätter sig direkt in i hjärtat på henne. Det vore en dröm att få se honom live, att kunna dansa till hans musik med andra som också gillar honom lika mycket, det är Loras största dröm. Håkan. 

Plötsligt stannar bilen, utanför ett höghus, det var fyllt med fönster och balkonger. Lora har sett sådana hus innan men inte ofta. Hon känner sig ofta rätt utanför och obildad när hon väl är inne i stan. Hon trivs men ändå inte.
Huset hade brun, gult tegel och det såg lite skabbigt ut. Alla storstadshus ser ut såhär hade mamma sagt. De blir missfärgade av alla avgaser. Lora visste egentligen sanning men sa aldrig emot mamma, hon visste att mamma alltid ville ha rätt.

Både mamma och Lora gick upp för två trappor inne i huset. Mamma gick fram till en dörr och Lora läste på namnskylten, Marell, hon hade inte hört det innan. Mamma ringde på dörrklockan, två gånger. Allt mamma gjorde var tvungen att göras två gånger. Lora visste inte varför men det var likadant med barn, Lora fick en bror och sen var det bra. Det fick bara vara två. Inga fler, oavsett hur mycket Lora bad om att få en syster så sa mamma alltid nej, det räcker med två barn.
Dörren öppnades och en ung kvinna stod i dörröppningen. Hon var kanske trettio max.

”Å! Milla! Vad kul att få se dig efter så många år!” Säger kvinnan till mamma och Lora står där som ett frågetecken.

”Detsamma!” Säger mamma och kramar om kvinnan.

Lora bara står där och vet inte vad hon ska göra.

”Det här är Lora” Säger mamma och kollar på henne med stora glada ögon. Kvinnan tittar på Lora, från topp till tå.

”Hon ser precis ut som dig när du var tonåring Milla” Säger kvinnan och Lora rullar ögon åt dem.

”Ja visst gör hon! Men var är din lilla grabb nu då?” Undrar mamma och kvinnan släpper in oss i lägenheten.

Den är inte så värst stor men inte liten heller. Väggarna var i någon konstig mörkröd färg och golvet en ljus parkett. Lora kollar på fotografierna på väggarna och det är på en kille. Han ser väldigt bra ut, tycker hon. Han har brunt, lite små lockigt hår, bruna snälla ögon. En typisk Lora kille. Hon fortsätter in i lägenheten och hör hur hög House musik spelas från ett utav rummen. Mamma och kvinnan, som Lora fortfarande inte vet vad hon heter, sätter sig i köket.

”Men Lora! Gå in till Johan!” Säger mamma och Lora bara tittar på henne. Johan, hon känner igen namnet. Hon har hört det innan.

”Nej, jag stannar här” Säger hon och sätter sig bredvid mamma.

Lora har aldrig varit en tjej som är på killar, killarna får alltid komma till Lora. Hon är blyg av sig, lite inåt ibland. Hon vågar inte riktigt visa vem hon egentligen är men det är inget hon bryr sig särskilt mycket om.

Musiken tystnar och Lora hör hur en dörr öppnas.

”Morsan! Har du tvättat mina kallingar?” Det är en ganska mörk killröst som säger det. Lora kollar i riktningen som rösten kommer ifrån.

”Ja, jag la dem på din säng innan idag Johan!” Säger kvinnan och han går in i sitt rum igen.

Lora fick aldrig riktigt se hur han såg ut men av det hon hörde verkade han som en lite kall typ. Kanske han också var osäker?

”Ja, det är min Johan det” Säger kvinnan och tittar på mamma.

”Han har fått sitt beteende från Karl eller hur Kristina?” Säger mamma och Lora tittar på dem båda.

Så det är så hon heter, Kristina, men vem är då Karl? Hennes man eller ex man. Det är i alla fall Johans pappa det förstod hon.

“År det han som ska bo hos oss?” Undrar hon och mamma kollar på henne.

”Ja det är det” Säger hon och återgår till sitt samtal med Kristina.

Lora är förvirrad, okej så Johan ska bo hos dem i en hel sommar. Hur ska hon stå ut? Han verkar som en så kall typ som inte har några känslor alls. Lora är inte sån, han kommer driva henne till vansinne.

”Men ska vi bege oss då?” Undrar mamma och Lora nickar. Hon vill hem och kolla på alla moln och lyssna på fågelkvittret.

”JOHAN!” Ropar Kristina och Johan dyker upp runt hörnet.

”Ja?” Säger han och kollar på sin mamma otåligt.

”Det är dags för dig att åka” Säger hon och han försvinner in i sitt rum.

Några minuter efter, då Lora och mamma har satt på sig skorna, kommer Johan ut i hallen med en stor bag hängande på axeln. Han sätter på sig sina svarta gympaskor och hänger en tunn blå jacka på armen.

”Jag är klar” Säger han med en bred stockholmska, precis som sin mamma.

”Då kör vi då” Säger mamma och Johan är först ut genom dörren.

Lora hoppar till av hans snabbhet men följer sedan efter. När Lora och mamma kommer ner till bilen sitter Johan redan där. I framsätet, Loras plats. Hon suckar och sätter sig bakom mamma. Johan och mamma pratar hela vägen hem medan Lora bara sitter där bak och lyssnar på Håkan. Han förstår henne, ingen förstår henne som Håkan Hällström.

’Hur ska denna sommaren bli?’ Säger Lora för sig själv när de kör upp på uppfarten.