Pussel | o.r

Kapitel 18

°Felix perspektiv°

 

”Jag vill inte…” Mumlar Johanna tyst och jag kramar om henne hårdare.

”inte jag heller” viskar jag mot hennes panna innan jag lämnar en puss där. Klockan börjar närma sig halv tolv och vi ligger fortfarande kvar i sängen. Johanna ska åka hem i dag, flera timmar från mig. Det är helt tyst, det ända som hörs är de små skakiga andetagen från Johanna. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag är glad över att vi fortsätter när hon åkt, men ändå så ledsen över att hon ska lämna mig.

”Felix….” säger hon tyst och mitt tag om henne hårdnar ännu lite till

”mhm” mumlar jag som svar.

”Jag älskar dig” Orden får ett litet leende att spridas på mina läppar och en varm känsla inom mig att växa.

”jag älskar dig också” svarar jag och av det jag kan se så bär Johanna ett leende hon också. Hennes tåg går inte förens sent i kväll, hon valde det senaste tåget hon kunde och det går vi halv tio.

”Jag vill inget hellre än att ligga kvar här med dig, men vi måste gå och hämta dina grejer hos Oscar och Saga” Säger jag och Johanna nickar försiktigt. Jag sätter mig på sängkanten och fiskar upp mina byxor som ligger på golvet. Jag drar på mig dom innan jag rotar fram en tröja i garderoben.  Johanna drar lätt på sig sina byxor och tröja innan hon sätter upp håret i en tofs. Jag ler mot henne innan jag tar tag i hennes hand och går ner för trappan och ut i hallen. Vi drar på oss skorna innan vi går ut genom dörren och bort mot Oscar och Sagas hus. Johanna stannar upp och jag kollar frågande på henne.

”jag har det! Vi måste till Ogge först.” Säger hon och börjar gå tillbaka.

”jaha, okej, men han bor här åt” säger jag och flinar åt Johanna som i farten vänder sig om och fortsätter.

”visste jag väl” säger hon och jag skrattar tyst åt henne. Vi går upp på Ogges uppfart och knackar på. Han öppnar trött dörren och jag kollar på honom, från topp till tå och ett flin träder ännu en gång mina läppar.

”lägg av! Vad ville ni?” säger han med sin morgon röst, han har antagligen vaknat precis.

”Johanna hade nått hon skulle säga dig” säger jag och Johanna släpper min hand för en stund. On viskar nått i Ogges öra och ett leende sprider sig på hans ansikte.

”genialt! Det är perfekt” säger Ogge och jag står bredvid och ser ut som ett frågetecken. Ogge kramar om Johanna innan vi går iväg mot Oscar och Saga som var vårt första mål.

”vad handlade det där om?” frågar jag när vi kommit en bit på vägen. Johanna tar bara min hand och fortsätter gå.

”Inget” svarar hon kort och jag kan inte undgå att få den där konstiga känslan i magen, även fast jag vet att det inte har något på gång men den finns ändå där.

°Johannas perspektiv°

”måste du åka?” Sagas ledsna ögon kollar på mig. Jag svarar inte ens på frågan utan bara kramar om henne, länge.