🇸🇪 En samling noveller, som jag uppdaterar när andan faller på.
Ett skissblock för mina texter, där allt är tillåtet. Jag testar olika stilar, berättarperspektiv och ämnesval.
Jag varnar i början av varje novell om texten innehåller känsliga sce...
Kommentar: "Bekännelsen" utspelar sig i en fantasyverklighet. Citaten är hämtade ur Bibeln, skampall förekom i Sverige tom år 1855. Hoppas att ingen tar illa upp för att jag lånar & mixar i religion,liturgi som det passar min story/verklighet. Att såra någon är aldrig min avsikt. Novellen är bara en skiss, ett kreativt utlopp för mina tankar. Tidpunkt/årtal för historien lämnar jag öppet för tolkning. Allt gott! Mika Marcel
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
BEKÄNNELSEN
Församlingens blickar sticker mig i nacken, där jag knäböjer framför skampallen. Fingrarna som kramar bibelpärmarna är nariga och rödsvullna, stengolvet sprider vinterkylan upp genom mina värkande knän.
Varför är Guds hus så satans kallt?
Som om Fader Morahan läser mina tankar lyfter han huvudet från psalmboken, för att betrakta mig genom tunna, stålbågade glasögon. Han är femton år äldre än mina nitton, en högrest skolastiker som besitter all den auktoritet jag saknar. I sin ämbetsroll stiger han mot takets kryssvalv, högt över en syndare som jag.
Jag sänker blicken till de spröda bibelsidorna. Tredje Moseboken 18:22. Orden slår emot mig som örfilar, dunkar in min uselhet med varje stavelse.
Du skall inte ligga med en man som en man ligger med en kvinna. Det är avskyvärt.
Bakom mig reser sig församlingen, en månghövdad hydra som kalasar på min vilsna själ. Det väloljade maskineriet störs bara av min mors snyftningar. Jag stirrar på bibelorden tills ögonen svider.
Avskyvärt.
Genom trasslet av mina mörkbruna hårlockar skymtar jag fållen på Fader Morahans kaftan, när han leder de renhjärtade i syndabekännelsen. Jag pressar samman käkarna för att inte ge mina tankar en röst.
Förlåt mig, Fader, för jag har syndat. Jag har syndat så inihelvete, och jag njöt av varje sekund.
Korgossarna tassar förbi med bröd och vin, i en vid båge runt skampallen. Kanske tror de att min orenhet smittar. Deras förstulna viskningar förenas med min mors snörvlande, och Johannes, 8:1–11.
Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen.
Någon gång måste eländet ta slut. Allting tar slut. I den vissheten hämtar jag kraft att uthärda skärselden bakom stängda ögonlock.
Prassel av finkappor, skrap av skor när församlingen faller på knä. Trots att jag blundar ser jag Fader Morahan framför mig, hans pianofingrar som höjer oblaten och vinkalken.
Detta är min kropp, detta är mitt blod.
Ofrivilligt nuddar jag mungipan med tungan, jacket där min fars vigselring spräckte underläppen.
