Minnen av Kärlek🇸🇪

Förnedring

Lucien Smiths svarta tröja klibbade på ryggen. Jeansen var likaledes svarta, liksom militärkängorna och balaklavan han drog över ansiktet. Klängrosorna längs fasaden spred en väldoft som kom sommarhettan att påminna om en aufgussbastu.

     I skydd av blodhäggen följde han målet med blicken, en ung kvinna strax över de tjugo. Den öppna terrassdörren erbjöd honom första parkett till hennes sällsynta skönhet. Kopparröda lockar forsade ned över ryggen, en kontrast till det vita spetsnattlinnet. Barfota och halvklädd såg hon ut att vänta in en älskare.

     Lucien kände till husets planlösning. Han visste att kvinnan levde ensam, att hushållerskan Consuela inte återvände förrän om drygt två timmar, att närmsta grannen var bortrest i affärer. Han hade varit noggrann i sin planering. Det var han alltid.

     Kvinnan i vardagsrummet var omedveten om hans närvaro. Hon strosade av och an, lyfte på en vas och rättade till en blomsteruppsättning.

     Som ett kattdjur reste han sig ur buskaget, och korsade terrassen i tre steg. Sidengardinerna böljade i vita moln omkring honom, när han sköt upp glasdörrarna.

     Ljudet av gångjärnen fick kvinnan att snurra på stället. Vid åsynen av den svartklädda mannen i dörröppningen ryggade hon, tills låren stötte emot matsalsbordet. Den omsorgsfullt arrangerade kristallvasen välte, och spred ett dussin långskaftade rosor över marmorskivan. Lucien log bakom masken. Kanske skulle han njuta av kontraktet den här gången. 

     Långsamt rörde han sig mot kvinnan. Hans tunga kängor lämnade ett spår av gräs och jord över Kashmirmattorna. Hon såg sig omkring, lät blicken hänga kvar vid altandörren bakom inkräktarens rygg.

     - Jag skriker, väste hon mellan pärlvita tänder.

     - Det hoppas jag.

     Kvinnan backade längre in i vardagsrummet. Dröjande ställde Lucien ned sin camoväska intill en högryggad mahognystol. Hon kunde inte undkomma den vägen. Entrén var åt andra hållet, och han befann sig mellan henne och de öppna terassdörrarna.

     Utan att släppa henne med blicken föll han på knä intill sin bag, och lyfte upp en rulle svart nylonrep. Kvinnan lät höra ett ljud som kunde ha varit en snyftning. Hon stod som paralyserad, uppenbarligen oförmögen att röra sig.

     Utstuderat långsamt rätade Lucien på ryggen. Ett ögonblick blev de stående mitt emot varandra. Hennes axlar hävde sig i snabba flämtningar, hårlockarna beskrev en smekning längs bröstens rundning. Så gjorde hon ett utfall åt sidan.

     Nästan sävligt följde Lucien med i hennes rörelser. Hon andades häftigt när han sträckte ut armen, och grep henne i nacken. Det skimrande håret var svalt mot hans fingrar. Han förde undan slingorna för att viska i hennes öra:

     - Vill du leka?

     Kvinnan bet sig i läppen. Luciens fingrar vandrade dröjande över hennes solkyssta mage. Hon jämrade tyst mellan tänderna.

     - Snälla.

     Hans leende fick en grym anstrykning. Med ett ryck knuffade han henne ifrån sig, och sände henne tumlande över golvet. På alla fyra kröp hon över parketten, med det skira nattlinnet släpande som brutna vingar efter sig. Han lät henne komma så långt som till matsalsbordet.

     Med hårda, målmedvetna rörelser grep han om hennes överarmar, och slet upp henne på fötter. Ordlöst svepte han kristallvasen från bordet, för att trycka ned henne framstupa över bordsskivan. Hon slingrade som en orm i hans händer, tills han grep efter rullen med nylonrep.