Minnen av Kärlek🇸🇪

Dockmästaren

Gode Gud, hjälp mig. Jag är på väg mot mitt livs största misstag.

Bönen följde mig in i alkoholdimman, hemsökte mina drömmar, för att väcka mig till liv i småtimmarna. Med ögonen sammanpressade till springor lät jag den persiska miljonmattan leda mig från sängen in i badrummet.

En snabb titt i spegeln avslöjade att gårdagskvällen lämnat sina spår. Svartblå ränder löpte från ryggen ned till låren, och uppskavd hud målade breda band omkring handlederna. Strax under örat lyste ett kärleksbett, lika diskret som en signalraket.

Med en rysning slöt jag ögonen. Spriten hade suddat ut mitt omdöme, och James gav inte mycket för konventioner. Åtminstone inte i sovrummet.

Alltjämt blundande klev jag ur kalsongerna, in i duschen. Vattnet omslöt min huttrande kropp, men sköljde inte bort ångesten. Med huvudet sänkt trevade jag mig fram längs marmorkaklet, tills jag nådde hygienartiklarna i nischen.

Händerna darrade när jag drog papperet av tvålen. Fumligt arbetade jag upp ett väldoftande lödder, och spred ut bubblorna över skäggstubben. En flyktig glimt av bergamottolja förenades med citrusarom, och min spritångande andedräkt. Förhoppningsvis skulle alkoholen i mitt blod självantända innan kvällen.

Knappt hade jag tänkt den tanken till slut, förrän tvålkakan sköt ur mitt grepp. I samma ögonblick uppenbarade sig James i dörröppningen, och min andhämtning fastnade i halsgropen.

Hans okammade dandyfrisyr föll i ljusbruna lockar kring pannan. Mellan tummen och pekfingret vilade en cigarett, och skjortan hängde oknäppt över axlarna. Kostymbyxorna satt en millimeter under höfternas V-linjer, de snörräta pressvecken kunde ha strukits med vattenpass.

Att han bar upp dagen-efter-andan med glans förvånade mig inte. Strikt ekipering klädde honom, men plaggen var överflödiga. Även iförd en sopsäck skulle han få kungligheter att verka billiga.

James betraktade mig med lätt höjda ögonbryn, där jag stod som en skälvande smutsfläck. Så gned han sig om hakan, och nickade åt tvålspåren över plattorna.

- Saknar du något?

- Bara min värdighet, mumlade jag med blicken i golvet.

Hans dämpade skratt svävade genom luften, snärjde mig, gjorde mig knäsvag.

- Ingenting viktigt, då. Kom till mig, lilla dockan. Klockan rinner iväg, jag har åtaganden att sköta.

Motvilligt vred jag av vattnet, och upptäckte att handduken var försvunnen. Impulsen att skyla mig möttes av ett lågmält skratt. Med armarna om kroppen gick jag skampromenaden över golvet, tills jag kom att stå framför honom.

- Till er tjänst, sir.

James mungipor vinklades uppåt. Han drog ett sista bloss på cigaretten, och släppte fimpen i handfatet.

- Sådant tilltal kan jag vänja mig vid. Vänd dig om, Luca. Mot spegeln.

Reflexmässigt lydde jag. Mina ögon framträdde som mörkbruna ovaler i det immiga glaset. Färgen på kinderna steg i takt med att James blick vandrade över min hud.

- Bäst att du har lampan släckt i natt, lilla dockan. I mörkret är alla katter grå, även de randiga. Du är söt när du är skamsen, tillade han när jag vred bort huvudet.

- Och du vet inte vad skam betyder, replikerade jag tyst.

James lutade sin haka mot min hjässa. Hans gängliga kropp tornade upp sig över mig, drog i de osynliga trådar som band mig till hans vilja.

- Vill du ha mig annorlunda?

- Vad jag vill spelar ingen roll. Jag tillhör dig, intill mitt sista andetag.

Han rynkade ögonbrynen, och gav mig en svidande dask i ryggslutet. Ofrivilligt drog jag in luft mellan tänderna i en väsande flämtning.

- Alltid så melodramatisk, Luca. Det duger inte en dag som denna. Alltför mycket står på spel, inte sant?

Än en gång vek jag undan med blicken. Plötsligt kändes det spatiösa badrummet för trångt.

- Du har rätt. Förlåt. Jag kan bättre, jag lovar.

James drog en djup suck. Varsamt placerade han läpparna mot min nacke, och beskrev en rad kyssar över skuldrorna. Tungan följde vattendropparnas mönster, lekte, smakade.

Plötsligt stod jag inte ut längre. Jag snurrade runt, och begravde ansiktet mot hans nakna bröstkorg. Tårarna strömmade heta och förnedrande, mina ryckiga snyftningar ekade mot väggarna.

- Jag kan inte genomföra det här. Kom med mig, James. Vi ger oss av, bara du och jag.

Han strök mig sakta över håret, om och om igen.

- Finns ingen utväg, lilla dockan. Din far kommer att jaga dig till världens ände.

- Då tar jag livet av mig.

James fingrar hårdnade om mitt fuktiga hår. Tonen var len, men något jag aldrig hört förut skymtade bakom den milda fasaden.

- Så lätt slipper du inte undan. Försök, och döden kommer att vara en befrielse när jag är färdig med dig. Förstår vi varandra, Lord St. Claire?

De vitbleka fingrarna slöts om min strupe med blodisande styrka. Jag nickade, men greppet lättade inte.

- Svär på din heder. Ditt ord, som gentleman.

- Jag svär, viskade jag hest.

Handen försvann från min hals, och jag gömde ansiktet mot underarmen. Han betraktade mig tigande, medan jag kämpade för att få rösten under kontroll.

- Jag hatar dem. Far, mitt blod, min titel, och det förbannade öde som förde Cynthia Belmonte i min väg.

- Må så vara, men det förändrar ingenting. Du är bunden till henne, du ska lova henne trohet. Gör mig inte besviken, milord.

En lång stund stod vi tysta, medan det väloljade maskineri som var Grayside Manor sakta vaknade till liv omkring oss.

- Jag försummar mina plikter, sade James slutligen. Bordsplaceringen är inte uppdaterad med gästlistan, och Travers behöver mig i matsalen.

- Jag behöver dig här. Utan dig tar jag mig inte igenom den här charaden. För Guds skull, du är väl på plats i kyrkan?

Frågan hängde kvar i luften, tills han tog mig om hakan.

- Ändrade planer, lilla dockan. Din far har godtagit min anhållan om uppsägelse med omedelbar verkan. Jag tar en taxi till stationen strax efter frukost. Lite tur, och jag hinner med 10.45-tåget till King's Cross.

De polerade marmorplattorna gungade under mig, hjärtat rusade allt snabbare.

- Varför?

- Min närvaro leder dig på villovägar, Lord St. Claire. En gentleman står vid sitt ord, även när han får kalla fötter.

- Lord St. Claire är min far, nästan skrek jag. Du kan inte göra såhär mot mig. Jag gifter mig med kvinnan, jag gör vad som helst. Så länge du inte lämnar mig. Inte du.

Ordlöst letade han i byxfickan, och räckte mig en snövit näsduk. Jag tvinnade den mellan fingrarna, bet ihop tänderna och samlade ihop resterna av mina murar kring känslostormen.

- Jag följer dig vartsomhelst, sade jag med förtvivlans mod. Jag ger upp det här livet. Ett ord från dig, mer behöver jag inte.

Han drog lite på munnen, ett vemodigt leende som slet mitt hjärta i bitar.

- Jag vet, Luca. Just därför kan jag inte stanna.

Med de orden gick han ifrån mig. Badrumsdörren gled igen bakom hans rygg med en tyst knäpp. Ingen dramatisk sorti, inga storslagna löften. Bara minnen av vad som varit, minnen av honom.

Minnen av kärlek.