Minnen av Kärlek🇸🇪

Nödutgång

Kan en natt i det förflutna fylla tomheten?

Jag biter ihop tänderna och drar ett djupt andetag. Helvete, jag lovade mig själv att hålla ett säkerhetsavstånd på halva delstaten till mannen som suddar ut mina gränser med en blick.

Jag fångar en glimt av min reflektion i den spruckna dörrutan. Mörkt hårtrassel ned över ryggen, höstregnet klistrar t-shirten mot överkroppen. En grown-ass runaway med tovigt skägg och tomma fickor. Fan, tjugosex är för gammalt för att drunkna i vad som varit.

Tunga fotsteg innanför dörren, och jag sluter ögonen. Gårdsplanen med de rostiga bilvraken verkar krympa i nattmörkret, tills allt som finns kvar är cirkeln i ljuset från den flämtande fasadbelysningen. Doften av murkna löv och höst omsluter mig, fukten klänger fast i luften tillsammans med minnet av förra gången jag flydde till den här dörren. Två år sedan, och regnet pissade ned då också.

Två år, sex månader, tre veckor, fyra dagar. Men vem fan räknar?

Gångjärnen knarrar, en pust av bensin, olja och lösningsmedel slår emot mig som en utandning när dörren skjuts upp. Jag rätar på nacken, och möts av hans mörkblå ögon i dörröppningen. Nästan en halvminuts granskning där han skalar av mig allt utan att säga ett ord. Jag håller käft och tar det, för vad annat kan jag göra?

Slutligen är han färdig. Hans sandfärgade hår faller ned i pannan när han gör en ordlös nick inåt verkstaden. Jag tar steget över tröskeln, kliver ur mig själv och in i en flashback. Den flimrande gallerlampan i taket bidrar till känslan av något overkligt. Är jag vaken?

Sekunden efteråt harklar han sig, och den mörka rösten får mig att kraschlanda i verkligheten.

- Gissar att du är här av en anledning.

Våra skuggor faller över betonggolvet, nuddar vid varandra. Samma längd, samma breda axlar, men där tar likheterna jävligt slut. Ärret längs hans nacke stramar när han tippar huvudet på sned i ännu en ordlös granskning. Så släntrar han bort till kylen intill verktygsbänken, gräver fram två flaskor Lone Star och gör en gest mot den nedslitna skinnsoffan utanför kontoret.

Jag följer efter honom men dröjer när han sätter sig mitt i tresitsen. Inte förrän han höjer på ett ögonbryn sjunker jag ned i hörnet. Dynorna knakar i protest. Han slår av kapsylen på ölflaskan mot armstödet och sänker nivån med en decimeter innan han lutar sig tillbaka.

- Du har inte blivit mer talför med åren. Antar att jag läser mellan raderna, säg till när jag närmar mig. Drömmen frontalkrockade med bartenderns vana att hora ut sig till högstbjudande. Någon fick nog, någon stack. Du?

- Han.

Min röst är hes och jävlig, knappt mänsklig. När öppnade jag munnen sist? Hur länge sedan var det jag satte ihop två ord? Han smälter informationen ett par sekunder, och nickar sakta.

- Inte första gången, säger han milt.

- Nej.

- Sista?

Svaret fastnar i halsen, så jag sänker blicken till den bruna glasflaskan, löper med tummen över etiketten. Han halsar ännu ett par klunkar, och torkar sig om munnen med baksidan av näven. Så ser han rakt på mig.

- Du behöver veta vad du leker med, säger han långsamt och tydligt. Jag kommer aldrig att vara den lätta utvägen. Har du en annan nödutgång så ta den. Medan du fortfarande minns att du kan.

- För sent. Världen är redan åt helvete.

De djupblå ögonen glimmar till när jag slänger åt honom hans egna ord, löften från ett annat liv.

- Så illa?

- Skulle inte stå här annars.

Han drar lite på munnen, ett leende som påminner mig om varför jag hållit mig borta. Och varför jag alltid kommer tillbaka. Så reser han sig, och kröker pekfingret åt mig att följa efter. Jag hinner knappt komma på fötter förrän han lägger händerna om mina skuldror. Steg för steg backar han in mig, tills jag står med ryggen mot vraket av en sönderrostad Cheva. Hans väderbitna ansikte är knappt en handsbredd ifrån mitt.

- Avstämning innan vi faller in i rollerna, säger han lågmält. Två år är en lång tid. Något du vill att jag ska veta?

Pulsen brusar i öronen, men jag rycker på axlarna.

- Inget nytt.

- Gör dig av med tröjan då, säger han och ger mig en klapp över bakhuvudet. Behåll jeansen. För tillfället.

Jag höjer hakan, och möts av hans loja småleende. Fanihelvete, att sjunka in i hans vilja är alldeles för bekvämt. Min vita t-shirt hamnar i en regnblöt hög vid hans fötter. Med händerna på höfterna iakttar han mig. Leendet är borta nu.

- Då gör vi det här, säger han lågmält. På knä, framför mig.

En vindpust från ett glappande luftintag sveper håret ur mitt ansikte när jag sjunker ned på verkstadsgolvet. Metallflis från Chevans bakvagn gräver sig in i mina jeansknän. Långsamt knäpper han upp sina byxknappar, en efter en. Jag sträcker mig mot honom, men han hejdar mig med fingrarna i ett järngrepp om mitt hår.

- Grönt ljus?

Jag tiger, men näven om håret kramar hårdare tills jag sluter ögonen och andas ut; en lång suck och ett knappt hörbart:

- Yessir. Tack.

***

Kommentar: Jag skriver inte ut några karaktärsnamn, men det är möjligt att någon ändå känner igen de här två från mina andra böcker. Scenen är ny (finns alltså inte med i någon bok), och jag tänker att den går att läsa som one shot, utan sammanhang.

Tusen tack för att Ni ville läsa!