Allt jag vill är att slippa alla tankar om mig själv, hur jag ser ut, vad jag är värd, om jag gör rätt eller fel och om jag inte bara borde ta livet av mig i stället för att vara kvar här på jorden. Jag orkar inte mer jag gör verkligen inte det och i stället för att ta mig igenom varje dag med smärtor i kroppen och ett leende på läpparna som bara är på låtsas känns det så ofta som om det hade varit så mycket lättare att bara lämna allt, aldrig ta ett enda andetag till.
Många säger att det är själviskt att ta livet av sig, att allt man bara tänker på är sig själv. Men det som dessa människor inte vet om är alla sömnlösa nätter, alla tårar som runnit och all skada som dessa personer gjort sig själv. För att man ska ta livet av sig krävs mer än bara tanken på sig själv, det krävs mer än att bara vara en egoist. För det många personer som tagit livet av sig har gjort är att tänka på om det finns någon annan utväg, man tänker igenom varje sekund om man skulle kunna göra något för att inte känna sig så i vägen men det finns ingen annan utväg. Tyvärr gör det inte det för många. Jag anser att de personer som säger att självmord är själviskt själva är själviska. Detta då de inte tänker på hur dessa personer har det, jag förstår att det kan vara svårt att föreställa sig men försök i alla fall. Vissa som tar livet vill nog själva egentligen heller inte men de kan inte hitta någon annan lösning på denna konstanta smärta. Den konstanta vakten på sig själv att inte göra något misstag överhuvudtaget. Det tar på en att må så här dåligt, jag vet och jag önskade att det fanns en lösning men för alla gör det inte det. Vissa klarar av att kämpa längre än andra, vissa klarar av att prata ut om hur de mår och vad de känner. Men kom ihåg att alla är vi olika så alla klarar inte av dessa saker.
Jag själv har anorexia, depression, ångest, självskadebeteende och självmordstankar. Jag har väldigt svårt att prata ut om hur jag känner över mig själv och hur jag mår för jag vill inte oroa någon, jag vill inte vara i vägen. Min självkänsla är på botten, och detta tror jag är en stor orsak för både mitt självskadebeteende och för min ätstörning. Jag skadade mig själv för första gången när jag var 13 år tror jag, det är fyra år sedan nu. Jag har inte skadat mig konstant i fyra år, det har jag inte. Men på grund av att mitt mående går väldigt upp och ned så halkar jag tyvärr ofta tillbaka. Angående min anorexia så går jag inte längre till ätstörningskliniken på BUP, utan jag har blivit utskriven därifrån. Jag har svimmat tre gånger om jag minns rätt på grund av att jag svälter mig, men läkarna och de jag går och pratar med vet bara om en gång. Sedan jag blev utskriven för ungefär en månad sedan har jag gått ned 0,6 kg. Man kan tänka att det är bra, men sanningen är att jag åt tillräckligt i början. Jag åt alla sex måltider med tillräckligt mycket på tallriken och jag skötte mig verkligen. Men nu bara den senaste veckan har jag tappat allt, jag vill inte äta och så fort jag är hemma själv äter jag ingenting.
Jag vill kunna njuta av livet jag vill verkligen det. Men jag har insett att jag kommer nog aldrig hitta livslusten som behövs. Jag har pratat med tre olika skolkuratorer, fem olika socionomer på BUP, fyra läkare och två socionomer på ätstörningskliniken. Bara det senaste halvåret så har jag träffat 14 olika personer, hur skulle jag kunna börja känna tillit till någon av dessa om jag bara bytte hela tiden? Två av tre skolkuratorer har sagt till mig att det bara var en fas jag gick igenom för det händer så mycket i hjärnan när man växer och börjar bli vuxen. Jag önskar att de kunde förklara för mig nu hur denna fas kunde leda till allt detta, men det kan de tyvärr inte. Tyvärr hjälper ingen av alla de olika personer jag fått träffa utom en, alltså har bara en av sexton personer som ärr utbildad inom detta fått mig kunna prata om hur jag mår. Hon gör sitt yttersta för att jag ska känna minsta lilla livslust och ätlust och hon gör allt för att jag ska fortsätta leva. Jag är så tacksam över allt som hon har gjort för mig, alla timmar som hon har lagt ned på mig. Men tyvärr kom hon in i mitt liv för sent, jag önskar att jag fått träffa henne fyra år tidigare.
Jag kan ångra allt kaos jag har skapat för min omgivning. Den oro som jag gett min pappa, mina underbara vänner, mina syskon, min bonusmamma, mina morföräldrar och så klart Hilda min älskade systerdotter. Förlåt för all tid som har lagts ned på mig att jag ska må bra, i stället för på något annat. Hade jag vetat att det inte skulle hjälpa hade jag aldrig tagit all denna tid från er, jag hade aldrig gett er denna oro som jag nu har gett er. Jag ville absolut inte göra er ledsen, jag vill inte göra någon sårad. Jag önskar att jag kunde ta tillbaka allt jag gjort, men tyvärr går det inte. Förlåt för jag slutade kämpa, slutade med mina antidepressiva utan att någon visste, svälte mig själv utan att varna någon.
Förlåt för allt jag gjort och inte gjort.
