Jag frågade om allt var okej. Du sa ja och nickade. Men jag såg, innerst innerst, är allt inte okej hos dig. Jag vet inte vad som fick mig att fråga dig. Vi pratar inte ens med varandra. Men, det var något som drogs till mig. Som en magnet.
Jag hade föreslagit att gå till stora skogiga kullen med stenar på. Du nickade och vi gick. Vägen dit var tyst. Men det var något som gjorde att det inte kändes så jobbigt. Det var en skön tystnad. Ingen pinsam tystnad.
När vi väl var där, satte vi oss på den gröna slitna bänken bland vissen gräs. Vi såg hela centrum. Vilken vacker syn det var. Längst med horisonten var himlen rosa-rödaktig. Det fanns inte ett enda moln på den klarblåa himlen. Det fanns endast en liten ensam stjärna plaserad exakt rakt över oss.
Det var någonting med dig som gjorde att jag kände mig trygg med dig. Din profil var finare än vad jag tänkte mig.
Det började bli kyligt och jag flyttade mig närmare dig. Jag lutade mitt huvud mot din axel. Den var mjuk. Inte för kantig. Inte för hård. Inte för mjuk. Jag visste att du log, även om jag inte såg det.
