Ett hjärtas längtan

Kapitel 1: Från Groventon till Windthorn

Droskans rogivande gung gjorde Eloise sömning, men rädd för att missa något av det vackra sceneriet som skymtades utanför fönstren tvingade hon sig själv till vakenhet. Aldrig tidigare hade hon skådat sådana böljande gröna fält och bäckvatten så blankt, så att inte suga åt sig vartenda intryck av landskapet vägrade hon.

Allt var så annorlunda mot det hon hade lämnat bakom sig, ty denna engelska landsbygd bestod inte av nedtrampad lera, inte heller drog vinden med sig en frän doft av gödsel. Här kunde Eloise titta ut genom droskans fönster och luras till att tro att hon blickade rakt in i en tavla; så pass vackert var det och så pass långt hemifrån befann sig Eloise.

Dock var de vackra vyerna inte fängslande nog för att Eloise skulle kunna glömma bort vart den rullande droskan förde henne och varför, och den sanningen blev desto klarare när hennes blick färdades mot det kuvert som låg mellan hennes nätta händer. Kuvertets brutna sigill pryddes nämligen av det familjevapen som hade hemsökt Eloise i snart en månads tid och som tillhörde den högfärdiga familjen Lowell.

Eloise behövde inte längre läsa brevet för att veta vad som stod skrivet på pergamentet, ty sedan kuriren lämnade det i hennes hand hade hennes ögon bläddrat bland orden många gånger. Skriven i bläck stod hennes framtid; hon skulle resa till familjen Lowells gods, äkta deras äldsta son och på så sätt själv bli en högfärdig Lowell.

Nyheten hade kommit som en chock, ty Eloise kunde inte förstå varför en sådan anrik familj ville öppna sina armar för henne. Inte förrän hennes mor hade förklarat saken började Eloise förstå. Det visade sig att greven av godset Windthorn och Eloise far hade en historia som gamla vänner och att det hela började på den vägen. Eloise mor hade dock varit tillbakahållsam med svaren på alla hennes dotters frågor, så ännu kunde inte Eloise riktigt förstå hur en gammal vänskap ledde till att hon nu satt i en droska på väg till ett nytt hem. Hennes mor hade dock varit bestämt med saken; Eloise hade inget annat val än att åka.

På många sätt var det en stor sorg för Eloise att lämna sitt hem och sin fars namn bakom sig. Visserligen var Groventon allt annat än exemplariskt, men det var hennes hem och den plats hon växt upp på, omgiven av kärlek. Eloise hade aldrig heller haft något titel, men hela sitt liv hade hon ändå burit namnet Cabott med stolthet, ty det namnet hade hon fått från sin far. Namnet Cabott skulle dock enbart bli ytterligare ett minne blott av honom nu.

Eloise höll tårarna i schack; hon ville inte gråta nu när färden närmade sig godset. Hennes mor hade nämligen varnat henne för att visa sig svag inför familjen Lowell och som alltid menade hon att lyssna till sin mors ord. Om något annat skulle hon inte sitta där hon nu satt.

För att få en gnutta styrka la Eloise sin hand över det guldhalsband som prydde hennes hals, det med en berlock som liknade en smörblomma, och genast påmindes hon om att hennes fars kärlek ännu fanns med henne. Halsbandet var nämligen en gåva från honom, den dag hon fyllt arton år, och nu kunde Eloise inte låta bli att le när hon påmindes om det jobb hennes far lagt ner för att kunna ge sin dotter en så dyrbar present. Han hade plockat ner månen åt henne om han så kunde, så att hans sista akt var att säkra sin dotter ett lyckosamt giftermål med en välbärgad man förvånade inte Eloise. Så trots att hon sörjde det liv hon lämnade bakom sig, försökte hon vara tacksam för den framtid hennes far gett henne. Eloise vågade dock inte ta ut någon lycka i förväg, ty hennes kunskaper om hennes framtida familj var mycket små och grundade sig inte i mer än det hon fått berättat för sig av sin mor. Särskilt mycket om sin blivande make visste hon inte heller eftersom hennes mor verkade veta lika lite om honom som Eloise själv, så den enda förberedelse hon hade med sig när hon snart skulle kliva innanför dörrarna till familjen Lowells gods var sonens namn och hans rank i familjen; Harry Lowell, förstfödd och ensam son.