Ett hjärtas längtan

Del 3: Uppoffrade drömmar och döttrar

Harry Lowell hade tagit med sig en stämning in i matsalen som numera låg över rummet som ett tjockt täckte. Som om Harry var en tänd dynamitgubbe satt alla runtom bordet på nålar i väntan på vad som skulle ske därnäst, men medan sällskapet nervöst blickade mot elefanten i rummet verkade Harry själv hur lugn som helst.

Vem som däremot inte kände något lugn var Eloise, ty nu satt hon plötsligt inför sin blivande make och tvingades inse att han faktiskt fanns på riktigt. Hon visste dock inte vad hon skulle tycka om den man som var anledningen till att hon nu satt där hon satt, ty medan hans ansiktsdrag utgav att han var en Lowell, verkade resten av hans yttre berätta en helt annan historia. Harry klädde sig inte lika högfärdigt som de andra, brydde sig inte om att sitta rakryggad och de mörka ringarna under hans ögon hörde inte ihop med den elegans som genomsyrade familjen Lowell och deras hem.

Harrys blotta närvaro hade tagit talförmågan från de närvarande, servitörerna hade stannat upp i sina uppgifter och inte förrän greven tog till orden återgick pendeluret på väggen till sitt tickande.

"Du drar skam över din familj Harry."

Grevens ord yttrades med bitter avsmak, men deras påverkan på hans son verkade minimal med tanke på att Harry inte mer än sneglade upp under hans lugg mot sin far.

Strax därpå serverades desserten. Vad det var för något sött som placerades inför Eloise blev för henne okänt, ty hon vågade inte röra en muskel där hon satt och försökte gömma sig från den hårda stämningen. De andra gästernas bakverk blev även de orörda—alla förutom Harrys, ty han började genast frossa.

Harry Lowells nonchalans verkade få det att krypa under skinnet på greven. Den man som dittills endast visat Eloise vänlighet osade det nu vrede ifrån och för varje tugga hans arvinge nöjt svalde, verkade greven bita ihop käkarna allt hårdare—till dess att bägaren rann över.

"Din blivande hustru har suttit inför en tom stol hela kvällen och nu understår du dig att anlända sent och slå dig ner utan att bedja om hennes förlåtelse. Det är inte så du blivit uppfostrad!"

Med en trött blick åt sin fars håll la Harry till slut ifrån sig sin sked innan han vände sig mot Eloise.

"Jag beklagar att du släpats hit för att äkta en sådan skam som mig, så kanske är det bäst att du åker tillbaka till den håla du kommer ifrån."

Eloises haka föll mot bordsskivan och orden fastnade i hennes strupe. Hon hade alltid haft förmågan att vara rapp med sina ord, men aldrig tidigare hade hon blivit tilltalade med sådan ohövlighet och nu satt hon plötsligt mållös. Kanske var det så pass illa att hela Eloises värld nu rasade över henne, ty hennes blivande make hade med några få ord lyckats förinta allt hopp om en lycklig framtid och lämnat henne med en känsla av tomhet.

Samtidigt som Eloise satt och höll tillbaka tårarna hade Harry fått nog av sin familjs förakt och plötsligt hade han lämnat festmatsalen och var borta lika fort som han hade dykt upp. Efter sig lämnade Harry Lowell ett sällskap i spillror och en stämning kallare än en midvinternatt.

Grevinnan som dittills tigit var nu på väg upp ur sin stol för att följa efter sin son, men genast stoppades hon av sin make som la en hand över hennes arm.

"Låt honom gå," sa greven med ett ansikte som pryddes av gnagande besvikelse.

Resten av middagen genomleds i tystnad. Varje tugga av efterrätten som Eloise stoppade i sin mun smakade bittert och dessertvinet lämnade efter sig sura aromer. Hon vågade inte möta någons blick, ty då kanske de skulle börja fråga saker som hon inte skulle ha några svar på. Det enda hon ville var att sitta tyst tills det att middagen var över och hon kunde återgå till sin sovsal. Där skulle hon gömma sig från familjen Lowell tills dess att soluppgången kom och hon kunde ta första bästa droska hem till Groventon och sin mor.