Missade samtal o.m

Kapitel 2

Sega dagar har gått och snart var det påsklov. Jag var lite snäll mot mamma och gick med på att gå på min gamla skola fram till påsklovet.

Svenskaläraren pratade sluddrigt vilket gjorde att jag slutade lyssna. Hon hade nyss fått räls så hon samlade på sig en massa saliv som hon spottar ut. Ingen vill sitta längst fram i klassrummet på svenskalektionerna. Jag blev alla fall inte den personen som fick sitta där framme. Istället satte jag mig vid fönstret som vanligt. Där jag kunde drömma mig bort eller titta på barnen som leker. Skolan skötte jag inte så bra, dåliga betyg och ofta snack med lärarna.
Vad jag skulle göra efter skolan visste jag inte. Eftersom jag inte hade så många vänner utanför skolan kunde jag ju inte vara med någon. Det lutade mellan att hänga utanför studion eller åka till gymmet. Jag förstod mig inte på människor som tar massa bilder när de står i träningskläder. Själv gymmar jag bara för att få en fin kropp och inte för att skryta över halva Stockholm att man går på gym.
"Okej ni får sluta lite tidigare idag" sa svenskaläraren som hette Tina.
Jag ställde mig upp och tog mina saker som låg på bordet.
"Nikki kan jag få prata med dig?" Sa Tina när jag var påväg ut ur klassrummet.
Jag vände mig om och gick mot Tina. Hon plockade ihop sina saker samtidigt som hon började prata vilket distraherade mig lite. Jag hatade när folk gjorde en annan sak samtidigt som de pratade med mig.
"Snart blir det ju sommarlov" Började hon.
Jag stod med armarna i kors och suckade.
"Du är nära på att få underkänt så du måste skärpa till dig om du inte ska ha extrahjälp" Avslutade hon och tittade strängt i mina ögon. Brydde jag mig? Nej.
"Men nu kommer du få en liten överraskning ifrån mig, jag byter skola efter påsklovet så sluta bry dig om mig nu. Jag klarar mig"
"Ta hand om din klass som jag aldrig vill se mer" Avslutade jag lugnt och gick ut ur klassrummet.
På kodlåset slog jag in 1025 och låset öppnade sig. Just numret 1025 är datumet då jag blev en foooer. 25:e oktober 2013, den dagen då jag såg Felix stå runt några fans. Han vände blicken mot mig och log. Antingen log han för att vara snäll eller för jag glodde som ett fån på han. Varför jag glodde så visste jag faktiskt inte. Kanske för att jag kände igen han eller för att han såg bra ut. Men nu har det gått snart ett och ett halvt år sedan den dagen var så jag har slutat grubbla på det.
Jag satte på mig min marinblåa vårjacka. Den hade guldiga knappar och lite bruna detaljer. Mobilen började ringa.
"Hej" sa jag.
"Hej, det är Emma. Jag måste säga en sjuk sak." svarade hon och lät jätteglad. Själv var jag inte så intresserad men jag lyssnade ändå.
"Jag ska till Stockholm i helgen!"

______________________________
Så det blev ett ganska slarvigt kapitel som jag skrev nu. Men jag sitter på ett flygplan hem ifrån Pisa så jag har inget att göra. Dock är det en rätt fin solnedgång som jag kan lägga in en bild på där uppe 👆. Om ni inte har lyssnat på all over the world när ni flyger så ska ni göra det. Allt känns bara bättre då😂. Jaja nu ska vi landa så bye👋