Barnhemmet

Kap 19 I källaren

Hej! Innan du börjar läsa skulle jag bara vilja säga en sak. Jag har börjat med en annan bok. Den heter "Kära dagbok; I hate my life" och jag skulle bara vilja tipsa er om att läsa den. (Jag kommer INTE lägga ner den här boken) Och ja, den har fem läsare. Hehe...
Men så skulle jag bara säga tack! För att ni har läst så långt!
Ja men hoppas att ni kommer gilla kapitlet som kommer där nere⬇️ Och tryck gärna på den söta lilla stjärnan där nere oxå⬇️🌟Det blir inte mer än lite träning för ditt finger.
Kram!❤️❤️❤️
/Elvira

ALEX PERSPEKTIV.
...Ett blodigt skelett. Jag hör hur Alvas mamma flämtar till och jag bara stirrar.
Den finaste, vackraste och snällaste tjejen i världen har...dött?
"Det går inte" , hör jag henne säga. Alltså Alvas mamma.
"Jo, tydligen gör det det", svarar jag darrigt med tårarna rinnande ner för kinderna. Salta små tårar - som sakta rinner ner för kinderna.
"Ni måste flytta här ifrån", viskar jag.
"Nej varför skulle vi det?!", Alvas mamma nästan skriker. "Det är fan du som gjort det här! Vem annars?"
"Det vet du redan! Hon har sagt det förut. De blodiga fotavtrycken. Flickan med de svarta ögonen! Men du valde att inte tro på henne. Så nu är hon död!", nu skriker jag också.
"Nej! Detta är ett jävla skämt! Du har planerat det här! Hon är någon annans stans! Om inte du har dödat henne!"
"Varför skulle jag döda min flickvän som jag älskar mest i hela världen?"
"Därför att du är ond! Riktigt ond! Jag visste det hela tiden!"
"NEJ! FÖR DET VAR INTE JAG SOM GJORDE DET!"
Och med de orden springer jag ner för trapporna. Öppnar dörren och smäller igen den det hårdaste jag kan. Jag ska rymma. Ifrån allt.
Ifrån livet.

***
ALVAS PERSPEKTIV
Vem är det som skriker? Eller typ pratar? Och vad i helskotta gör jag här - på en säng. I ett mörkt rum. Jag sätter mig upp och ser mig omkring. På de andra sängarna ligger lik. Med flugor surrrande omkring sig. Då kommer jag på vart jag är. I källaren. Där barnen lades på de tio sängarna. Jag räknar. Elva sängar? En för mycket. Det är ju den jag sitter på som inte borde vara här.
Jag sätter mig på sängkanten och märker att jag bara har underkläder och en sliten tröja på mig. Men jag bryr mig inte - alla andra är ju döda liksom. Då kommer jag och tänka på Alex. Snälla Alex kom och rädda mig. Så hör jag ett till skrik. Inte höga röster. Utan ett skrik som skär i öronen. Gällt och... ja, hemskt. Men jag vet vem det är som skriker. Det är flickan. Det förvånar mig inte ett dugg. Så ser jag ett blodigt fotavtryck på golvet. Och innan jag ens hinner blinka står hon där igen. Flickan.
"Nämen ser man på! Det är du. Inkräktare!", säger hon och ger mig en käftsmäll. Jag stönar till av smärta och tar handen på kinden.
"Du är fångad! Du kan inte komma ut. Din kille tror att du ät död. Han kommer ta självmord!"
Hon pratar konstigt. Riktigt konstigt. Men det kanske inte är så konstigt? Vad vet jag?
"Men hur vet du det?"
"Haha! Det enda jag behöver är att tänka. Så kan jag styra över människornas öden"
'Som de där nornorna som vikingarna trodde på på den tiden', tänker jag och kan inte hålla in ett litet leende.
"Så vad tänker du på", frågar flickan.
Jag viker ner blicken och tvingar leendet att lämna mina läppar.
De där läpparna som kysst Alex så många gånger. Nu kommer jag aldrig få göra det igen. Alex kommer ta självmord och försvinna för alltid från mig.
"Vad heter du?", Frågar jag lite försiktigt.
"Anette Blom", svarar hon.

Dun dun duuun! Ett kapitel till! Hoppas ni gillade det!
Hur ska det gå?
Ska Alex ta självmord?
Eller ska Alva besegra Anette och rädda barnen och Alex?
Vi får se... Skriv i kommentaren där nere⬇om du har förslag️ och tryck gärna på den lilla stjärnan⭐️
Kram!
/Elvira